|
– Blir det bra så här?
Hilma Laura Alida Johansson står under en rönn på gården intill hyreskasernen i Kvitsle. Hon börjar bli gammal och ska inom några timmar lämna sitt inrutade liv, sina vänner och bekanta och två söner med familjer för att tillsammans med några av de andra barnen söka lyckan i Amerika. Dit ska hon och dottern Anna åka för att hjälpa den äldre sonen Henning som blivit ensamstående med fyra barn. Även yngste sonen Rickard, fiolspelmannen, nu 22 år, följer med på resan.
Det är på sensommaren 1924. Hilma har klätt sig i sina bästa kläder, en vit blus och svart fotsid kjol. Halskragen hålls ihop av en svart brosch. Håret är slätkammat bakåt och knutet i nacken.
Fotografiet är taget av dottern Anna, som arbetat som piga på hotellet Jamtbol i Åre under bankdirektören Sahlin, och där har hon känt fläktarna av en finare värld. Kameran hade hon skaffat lagom till resan och det här är ett av de första fotografierna. Pengarna har hon också använt för att köpa biljetter. Anna har mätt avståndet litet fel. Skärpan ligger en bit bakom Hilma. Det är därför som hon är litet suddig.
Man kan ändå se att hon ser märkbart tagen ut, nästan litet mager och tärd, mörk kring ögonen och insjunkna kinder.
Hon anstränger sig verkligen för att få fram något som liknar ett leende, men är så tagen av stundens allvar, att hon har svårt att se glad ut.
Hilma har gråtit många gånger. Hon grät när hon var fem år och hennes mor dog och hon blev lämnad ensam med fyra systrar och en försupen far. Hon grät när hon som sex-åring blev sviken av samme far, som lämnade henne och systrarna åt sitt öde. Och hon grät när hon senare blev löst på auktion i Sundsvall av okända människor. Hon grät också när hennes nya matmor, en gammal änka, dog och hon blev ensam igen. Hon blev så rädd när hon insåg att hon på nytt skulle bli ensam att hon sprang iväg och gömde sig i en jordhåla i flera dagar innan hon hittades, nerkyld och rädd. Men mest grät hon när hennes livs stora kärlek och trygghet, den 15 år äldre Olof, sjömannen, och som hon hade tolv barn med, dog i utdragssoffan i köket i den lusbemängda baracken på backen ovanför älven i Kvissle, där hon fortfarande bor kvar när fotografiet tas. Åtta av barnen har lämnat henne för Amerika. Och hon har gråtit alla gånger.
Hilma var märkt av ett hårt och arbetsamt liv där varje dag hade varit en kamp för överlevnad. Ingenting hade hon fått gratis. Inte heller sin man hade hon fått behålla, Olof, den gamle sjöbusen, som lämnade skepp och hav för sin Hilma när de träffades i Sundsvall i början på 1880-talet. Då hade Olof precis gått i land efter att ha seglat på Swansea med timmerbjälkar lastade i Sundsvalls hamn. Sedan hade rest runt i Norrland på jakt efter arbete. Nu hade de hittat en fast punkt vid sågverket i Kvitsle.
Ensam hade Hilma efter Olofs död kämpat för barnen och sig själv där i baracken. Tre av sönerna var kvar hemmavid och de hade jobb på olika ställen i trakterna. Rickard som var yngst var litet sjuklig och klen, och hade hittills mest fått göra enklare sysslor. Övriga var Albert och Algot, som båda arbetade med hårt skogsarbete.
Åtta av Hilmas tolv barn hade redan rest till Amerika och skapat sig egna liv och några av dem hade egna familjer. Nu skulle hon själv åka över.
– Man ska väl va’ där barna e’, hade hon sagt, och så bestämdes det att resan skulle bli av.
Så kom det sig att Hilma ställde sig under rönnen för att bli avbildad. Hon var inte van vid att bli fotograferad. Senast det hände var för drygt 20 år sedan när han, självaste fotografen Olsson, från Östersund, hade varit till Kvitsle och fotograferat alla arbetarna och deras familjer.
Hon ställde sig nu så enkelt hon kunde på anvisad plats framför rönnen, lade armarna i kors på ryggen, försökte i alla fall le en aning, och uppmanade dottern Anna att knäppa någon gång.
– Så här kan vi ju inte stå hela da’n.
Här bland löss och ohyra växte de upp
Tre våningar. Glest mellan bräderna. Kallt och dragigt. Sågspån som isolering. Gamla tidningar direkt på brädväggen.
Ett rum och kök, för varje familj. Oavsett hur många de var.
Sådan var arbetarbaracken, eller ”kasern”, som den hette bland folk.
Där bodde Hilma och hennes familj.
Och alla vägglöss.
– Det var så plågsamt ibland på somrarna att man för att få lindring fick gå ut och lägga sig i något skjul på gården, brukade de säga de som bodde där.
I bland kunde hela familjer tvingas ta sin tillflykt ner i matboden för att komma undan de små monstren.
Det var arbetare på sågen och deras familjer som huserade där upp på backen alldeles söder om Kvissleströmmen och sågholmen. Där hade de vacker utsikt över älven och mot sågen där dess karaktäristiska skorsten reste sig mot himlen. Muren var fyrkantig, vilket gjorde den annorlunda. På andra industrier var skorstenen rund, sex- eller åttkantig.
Bostäderna var gratis, och innehöll totalt åtta lägenheter för arbetarfamiljer, samt några ungkarlslägenheter uppe på tredje vind.
Baracken hade en enda utgång.
Dagens brandsynare skulle troligen ha evakuerat alla boende direkt. På den tiden var människor mindre nogräknade med sånt. Den som hade tak över huvudet fick vara glad.
Enda möjligheten till uppvärmning var en kokspis av märket Huskvarna, och vattnet fick man hämta i älven utanför, sommar som vinter.
Det var ett oändligt kånkande. Oftast var det naturligtvis kvinnorna som drog detta tunga lass. Ju större familjer desto mer vatten.
Störst var familjen Johansson. Utan konkurrens.
I ett rum och kök skulle Olof och Hilma Johansson med tolv ungar husera. Tolv hungriga, mer eller mindre vilda, energiska, lekfulla ungar, som kutade ut och in med skitiga skor och lortiga kläder. Dagarna i ända.
Här skulle Hilma laga mat, sköta spädbarn, tvätta kläder, baka, skura, och på nätterna försöka få sig litet sömn. Sist i säng, och först upp.
Och hur var det egentligen med kärlekslivet? Kunde de ha något sådant med så mycket folk i samma rum om nätterna?
Troligen, får man väl ändå lov att säga.
Antalet nya Johansdöttrar – och söner, talar sitt klara språk. Det slog möjloigen gnistor mellan Hilma och den vildskäggige, bullrande gamle sjömannen Olof till långt upp i åldrarna. Karln var ju faktiskt 56 år när han blev far för sista gången. Och hade han inte blivit sjuk och dött vid 61 så vete katten om inte barnaskaran hade växt till en bra bit över tolv.
Ett par Kvisslemadamer och deras yngsta barn fotograferade i gräset utanför ”Kasern”. Till höger Hilma och hennes yngste, Rickard, som aldrig fick lära känna sin pappa. Rickard, som litet äldre duktig fiolspelare, dog själv ung i sviterna efter så kallat lungsot. Då var han 22 år.
På senare år när Olof blev svårt sjuk och sängliggande var det inte speciellt muntert i Johanssons lägenhet. Vare sig för maken Olof, eller för övriga, som skulle bo där.
Trots detta, trots alla umbäranden, alla problem, eländet, hungern, och fattigdomen bland arbetarfamiljerna i Kvissle så var grannsämjan god. De var tvungna att dela på allt, i vått och torrt. Det skulle aldrig gå om de gick omkring och var sura. De var beroende av varandra.
Till och med att gå på dass kunde bli en gemensam sak. Till det gemensamma avträdet kom de via en körbro en våning över marken.
– Men väl uppe hade man tillgång till 16 sittplatser i fyra avdelningar, berättade Algot, en av Hilmas söner, senare i livet.
Så var livet i Kvissle. Det Kvissle som Hilma snart skulle lämna för att aldrig återse.
Jag ringde hembygdsföreningen
Källsjösjön...
Gammelbotjärn...
...finns byarna kvar?
En kulen oktobereftermiddag 1997 med tungt regn i luften och mörkret alldeles inpå knuten tog jag och ringde upp Helmy Fredin i Västansjö, Bjuråker.
Det gick ju ändå inte att göra något ute. Vinterdäcken var redan på. Och rosorna kupade.
Helmy är ordförande i hembygdsföreningen.
– Jodå, jag tror att det ska finnas ett ställe som heter Gammelbo och alldeles intill ligger en tjärn. Men frågan är om inte det ligger alldeles utanför Bjuråkersgränsen inne i Bergsjö församling, säger hon på klingande hälsingemål.
Visst kan det var så. Sockengränsen kan ha ändrats sedan dess. Johan Prytz föddes ju i slutet på 1700-talet.
– Förresten så har min kusin ett ställe däruppe. Det ska finnas två äldre stugor kvar där, och så har min kusin byggt ett nytt hus, fortsätter Helmy.
Det var alltså Gammelbotjärn. Men Källsjösjön då?
– Jodå, det är enklare. Det finns helt säkert och ligger i Bjuråkers församling, men själva bebyggelsen heta Källsjöbygget. Det är tre torp där. I somras åkte vi förbi där varje dag när vi åkte till en fäbodvall lite längre upp, som heta Rossåsen. Där hade vi sommarseervering.
Heta? Sa hon heta?
Precis så sa alltid min morfar. Jag har alltid undrat varför han talat den dialekt han haft. Talade de så i Kvissle när han var ung? Men jämtskan då?
Förmodligen fanns inte många som talade jämtska i detta västjämtska blandsamhälle mellan bönder och invandrande arbetare. På bondgårdarna talade de givetvis jämtska. På sågverket fanns en salig blandning av värmländska, stockholmska, medelpadska, hälsingemål och jämtska. Plus många, många andra tungomål också förstås.
Små barn brukar ta intryck av sin närmiljö, först av sina föräldrar, sedan av klasskamrater och andra som de ser upp till.
Min morfar pratade naturligtvis en blandning av rikssvenska och andra dialekter men där hälsingemålet var dominerande. Hans far Olof var ju hälsing och talade alldeles säkert sitt hemlands mål både hemma och på arbetet.
Därför sa alltid morfar ”stövler” åt stövlar, ”heta” åt hette och heter, samt ”de däran” och ”de häran” åt de där och de här.
Han pratade helt enkelt en släng av hälsingemålet. Han tog intryck av sin far.
– Joo, fortsätter Helmy. Det finns också ett ställe intill Källsjöbygget som kallas Källsjösjön, men det är bara namnet på sjön.
Det är säkert rätt Källsjö. Det torpställe där, Olof Johansson, en gång föddes.
– Man tar sig dit om man åker upp mot Hedvigsfors, tar till höger där och sedan vänster upp mot Rossåsen. Då passerar man Källsjöbygget, berättar Helmy vidare.
Någon gång ska jag dit. Tänkte jag.
Tillbaka till rötterna för elva år sedan
Vi kom dit efter det stora regnet.
Hela sommaren hade varit ett enda stort strilande och skvalande från skyn, och markerna kunde i mitten av juli inte ta emot mera vatten.
Det syntes överallt. Vatten var man än satte ned sina fötter.
Klafs, klafs, klafs...
I Källsjöbygget trampade jag Olof Johanssons fotspår sommaren efter samtalet med Helmy Fredin i Bjuråkers hembygdsförening.
Vi hittade dit direkt. Till vänster vid Hedvigsfors och vidare några kilometer upp i bergen så var vi framme. 26 mil hemifrån, 21 mil från Östersund. Drygt tre timmars bilresa, en resa tur och retur som vi gjorde över dagen.
Det var riktigt varmt när vi så steg ur bilen och sträckte på oss efter den långa bilturen, en kopp kaffe, en smörgås, och sedan otåligt i väg.
Hedvigsfors jaktklubb har byggt sin jaktstuga precis i korsningen där Källsjöbygget ligger. Det är väl det senaste tillskottet till detta torpställes fortlevnad.
Så, det var alltså här det började, tänkte jag när jag med familjen i släptåg slank in på en av de skogsstigar som ledde, ja vart ledde den egentligen? Till Olof Johanssons födelseplats, den stuga där han växte upp tillsammans med ensam mor och sin fyra år äldre syster Anna Elisabeth?
Knappast. Det finns nog inget kvar av det huset tänkte jag nyktert när vi gick omkring på den oerhört vackra Källsjövallen. Uppodlad omkring 1892 stod det visst på hembygdsföreningens skylt invid fäbodstugan. Då bodde Olof Johansson i Kvissle och var maskinist på sågen där.
Källsjöbygget är mycket vackert. Trakten uppenbarar sig som en oas i skogen längs den smala skogsbilvägen på väg mot fäbodvallen Rossåsen i centrala Hälsingland. Längs vägen ligger ett av de torpställen som bildar själva Källsjöbygget. Någon har det förmodligen som sommarställe, på tomten fanns en modern lyktstolpe och där fanns dessutom ett par lastbilsvrak.
På andra sidan vägen parkerade vi bilen och gav oss ut i terrängen. Denna lördag i juli, exakt på rätt dag för att kunna gå någorlunda torrskodd omkring i markerna, kändes det som om vi var ensamma i hela världen vid Källsjöbygget. Som om det var världens tystaste ställe. Inte en bil, inga människor, ingenting som kunde andas stress eller otålighet. Källsjöbygget var som paradiset på jorden just då.
Här kan jag tänka mig att lille Olof trivdes som barn.
Efter att vi passerat Källsjövallens fäbodar dök ytterligare ett torpställe upp. Det var byggt på exakt samma sätt som det som låg ute vid vägen, och även nu såg vi spår av människor. Taket var nyligen belagt med plåt, för att det skulle räddas åt eftervärlden.
Kanske var det där...nej, Olof Johanssons hem finns inte längre. Jag får vara glad över att ha hittat den bygd där han föddes och där han sprang som barn. Om han nu sprang överhuvudtaget i Källsjöbygget. Hans fader, före detta soldaten Johan Prytz, dog ju när Olof bara var några månader gammal. Hur länge hans mor Anna Elisabeth, och hans fyra år äldre syster, också Anna Elisabeth, stannade i Källsjöbygget efter faderns död är omöjligt att veta. Kanske blev hon kvar ännu ett tag och arbetade som piga, eller också drog de vidare till nya trakter sökandes arbete.
Vid grindstolpen till stigen som leder mot detta torp blev jag fotograferad och tänkte då på att det kunde inte ha varit lätt för hans mor, ensam med två små barn i dessa karga trakter. Hur ordnade man med försörjningen?
Enda chansen var att flytta vidare, flytta dit där jobben fanns, industriorterna, brukssamhällena, städerna. Hela tiden ett enda sökande efter jobb.
Det ställe där Olof Johansson föddes den där kyliga januaridagen 1845 finns förmodligen inte längre kvar. Kanske finns det kvar som en ruinhög under mossan någonstans i eller omkring Källsjöbygget vid Källsjösjön. Sjön ser man inte från vägen, skogen är tät åt alla håll, men någonstans därinne ligger den lilla sjön som gett namn åt de små torpställena intill.
Vi gav oss aldrig iväg på jakt efter sjön, då hade vi varit tvungna att ha stövlar. Vi konstaterade bara att den fanns någonstans därinne.
Källsjöbygget är värt att dokumentera. Efter en timme är andra filmrullen till kameran påbörjad, och embryot till en skiss över orten klar. Det gäller att få med sig så mycket som möjligt när vi ger oss i väg härifrån. Det är inte säkert att vi kommer hit fler gånger. Olof Johansson gjorde det inte.
18 juli 1998
Så blev Hilma en madame till slut
Hilma i centrum omgiven av barn och barnbarn. De tre döttrarna Klara, Ruth och Anna står bakom henne.
Sundsvalls torg i slutet på 1860-talet:
”Se hit, se hit, se vilka präktiga barn! Hela och rena, inget fel på tänderna, starka och duktiga! Bra i arbetet! Vad bjuder ni! Får jag ett bud på den här lilla flickan. Hilma heter hon! Hur mycket får jag?”
”Treochfemti!”
”Treochfemti får jag. Inga fler bud? Ska flickan få gå för det? Första, andra...tredje! Jajamen, går bort för treochfemti till Torpshammar! Varsågod, den här ungen kommer ni att få stor glädje av!”
Ungefär så gick det till när kyrkan höll barnauktion på 1860-talet, nödens och eländets decennium i i u-landet Sverige. Att bli såld på auktion till lägstbjudande var nog det mest eländiga tecknet på hur fattigt en människa kunde ha det i landet.
Men Hilma Alida Laura Johansson blev ändå en madame till slut, på sätt och vis.
Det skulle dröja drygt 30 år från det att hon såldes på auktion på torget i Sundsvall till att hon och Olof slog sig ner i Kvissle i Jämtland.
Alla arbetarhustrur i och omkring sågverket i Kvissle kallades för madame. Det fanns nästan inga fruar och fröknar, bara disponentens och faktorns hustrur fick kallas för fruar, men det fanns desto fler madamer. Det var sed i Kvissle. Det lät fint, och det var en hedersbetygelse åt dessa knäskurande, ungsnytande och matosdoftande arbetarkvinnor som bodde i arbetarkasernen i Kvissle. Madame Johansson, madame Färnström, madame Dahlund, madame Boberg med flera, om jag får be. Alla var de madamer.
Madame låter fint, vackrare än fru, hustru och käring. Men vad säger ordlistan?
Jag slår upp och läser: ”madame (franska) nyttjas alltjämt i franskkunniga kretsar som tilltalsord till gift dam.”
Det stämmer bra in på Hilma.
Men vem var hon egentligen?
Hilma föddes mitt i råkalla vintern 5 februari 1861 i Sundsvall. Där var det fart och fläkt på den tiden med många industrier och en snabbt växande stad. Industrialiseringen hade precis börjat och det svenska saamhället stod inför en genomgripande förändring från gammalt bondelandskap till industriland.
Hennes far var Torbjörn Johansson. Hennes mor Lovisa.
Torbjörn hade flyttat med fru och barn från ett mycket fattigt Kungälv till Sundsvall i slutet av 1850-talet. I Sundsvall hade det gått bra för den duktige smeden, och han hade fått jobb som gelbgjutare vid Mohögs mekaniska verkstad. Ett statusfyllt arbete som krävde stor kunskap.
Så kom katastrofen. Hilmas mamma dog när barnen var små, redan 1866. 1867 kom att bli det svåraste nödår människorna upplevt i Norrland, och barkbröd bakades i var och varannan stuga.
Det blev också allt svårare att få behålla sina jobb. Torbjörn, som nu var ensam med barnen, fick söka sig iväg på jakt efter arbeten på andra håll i landet. Han hade dessutom skaffat sig en hushållerska som skulle hjälpa till med barnen.
De hamnade till slut i Kalmar.
Klara, en av Hilmas döttrar, skrev på ålderns höst ner en del av som hänt hennes mamma:
”In 1866, when Lovisa died Thorbjörn took his five little girls with their housekeeper to Kalmar, Sweden, and there he and the housekeeper skipped from the girls, Thorbjörn and the housekeeper were never found. The girls where sent back to Sundsvall and sold out at the church auction to farmers around the country.”
Där försvann Torbjörn och hans hushållerska. Spårlöst borta bara och hördes aldrig mer utav.
Nu var Hilma och hennes syskon ensamma. De hade ingen kvar. Ingen trygghet, ingen som kunde försörja dem.
På något sätt kom de dock tillbaka till Sundsvall.
Där tog fattigvården hand om dem och där skingrades de fem systrarna till olika platser runt om i Medelpad efter att de sålts till lägstbjudande på auktion.
Vi låter dottern Klara på nytt berätta, men nu på svenska:
”Det var de bönder som lade lägsta budet som fick köpa dem. Min mamma hamnade först hos en gammal tant, där hon fick det ganska bra, men så dog kvinnan – mamma var sju år då – och hon sprang iväg och gömde sig så bönderna fick leta efter henne i mörkret med lyktor hela natten för att slutligen hitta henne. Hon hade då gömt sig i ett lerigt gruvhål. Det är så många sorgliga saker min mamma har berättat för mig, jag kan inte berätta allt hon var tvungen att gå igenom.”
Hilma hamnade slutligen hos en torparfamilj i Torpshammar där hon fick det bra.
Syskonen återsåg hon inte förrän långt senare i livet. Av dessa vet vi endast namnen, Maria, Lavina, Odivia och Klara.
Jag frågar mig också vilken sorts människa Torbjörn Johansson var. Av vilken anledning försvann han från sina barn? Orkade han inte ta hand om dem och försörja dem längre? Var han ett fyllo som söp bort allt och slutligen struntade i eller glömde barnen? Kanske tog han sin hushållerska och drog till främmande land, lämnandes allt elände och fem hungriga barn bakom sig.
Eller var det så att han dog, kanske rent av mördades, och därför aldrig kom tillbaka till sina barn?
Frågorna är många och får aldrig något svar. Inte ens landsarkivets fantastiska rullor kan ge besked. Torbjörn Johansson är för alltid förpassad till bortglömdhetens land.
|
Familjen Johansson och fotografen
– Stå still, och se på fotografen!
En man med hatt och kamera hade kommit från stan till Kvitsle redan dagen före med ångaren Öring, som lagt till vid handlare Bystedts brygga. Nu skulle han fotografera arbetarfamiljerna vid Kvitslesågen.
Det är tidigt på eftermiddagen och vår i luften. De sista spåren av gammal, smutsig snö syns på marken i bakgrunden och det är en stor dag när Hilma Johansson samlar ihop barnen på gården Villaborg alldeles intill arbetarkasernen för att de ska förevigas på familjefotot. Hilmas man Olof har tagit ledigt från jobbet som smed och maskinist inne på sågverket, naturligtvis med patronen Dillners goda minne. Det var ju han personligen som sett till att få hit fotografen.
Det är i maj 1899 och här står familjen Johansson i livets zenit. Olof har fast jobb på sågen, pojkarna jobbar som ströare på stabbläggningen och Hilma går runt i gårdarna och tar på sig olika sysslor, bakar, syr och hjälper till. Ytterligare tre barn ska komma de närmaste åren, Verner, Klara och Rickard.
Barnen är snyggt uppsträckta och Olof har tagit på sin kavaj och finbyxorna som gömmer alla otäcka sår från de glödande smideslopporna i smedjan, Hilma har sin vackraste klänning. Och alla är osedvanligt välfriserade.
Det är pappa Olof som har varit framme med saxen.
Alldeles nyligen hade familjen mycket överraskande fått en större summa pengar. Hilma, som när hon var liten flicka såldes på auktion, hamnade då hos en torparfamilj i Torpshammar. Nu hade den ensamstående frun i huset dött och testamenterat en del av sina sparade slantar till Hilma.
800 kronor hade hon fått. Så mycket pengar hade de aldrig tidigare sett.
För pengarna köpte Hilma och Olof tyger. Vackra tyger som de sytt kläder till barnen för. Hilma minns hur hon själv växt upp i trasor. Hennes barn skulle minsann inte behöva uppleva samma elände. Nej, fanns det pengar skulle barnen få riktiga kläder.
Kläderna bär de på bilden. De två äldsta barnen har samma typ av dressar, de två näst äldsta likaså, och vidare ner i ålder.
De två äldsta sönerna Johansson, Hilding och Henning, har något drömmande i sina blickar när de tittar i fjärran. Som om de såg bortom Kvitslesågen, redo att lämna för en bättre värld. Om några få år utvandrar de till Amerika.
De fyra yngsta ser mest förvånade ut, nästan litet skrämda av fotografen som för en kort stund sedan försökte få dem att le. Men det var bara pappa Olof och dottern Ruth, hon med hatten, som log.
En detalj: Albert, som står längst till vänster på bilden, berättade långt senare i livet att pappa Olof saknade höger lill- och ringfinger efter en olycka på sågverket. Det kan man se på bilden. Där Olof på bilden vilar sin högra hand på ena knäet finns bara en tumme, ett pek- och ett långfinger.
Ett lyckligt familjefotografi? Förvisso, men tyngre tider ska komma.
Tio år senare är sågverket nedlagt och Olof är död. Ytterligare några år därpå är bara två av personerna, Albert och Algot, de två längst till vänster (Albert håller sin hand på Algots axel) kvar i Sverige – de övriga har emigrerat till Amerika. Även Hilma.
– Så ja! Då knäpper vi – omelett!
Olof dog i utdragssoffan i köket
28 januari 1907 var en smällkall dag. Då gjordes bokslut för smeden Olof Johansson i Kvissle.
Tillgångar: 494 kronor och 25 öre.
Skulder: 861 kronor och tio öre.
Brist i boet: 166 kronor och 85 öre.
Något efterskänkande av skulderna var det inte tal om.
Punkt slut.
”Ja, adjö, adjö då Hilma, och som sagt, räkningen den skickar vi till veckan. Och tack så mycket för kaffet!”
De båda bouppteckningsmännen, Bylund, från Halabacken, och Erik Andersson, från Kvissle, sörplade i sig kaffet, slog ihop pärmarna, tog sina hattar från hatthyllan och nickade adjö. Barnen tittade storögt efter dem när de försvann ut i vinterkylan.
Kvar blev Hilma Johansson ensam med elva barn, med en brist i boet på 166 kronor och 85 öre, och en ytterst osäker framtid.
Det var egentligen tolv barn, men äldsten, Hilding, åkte över till Amerika redan 1902, 21 år gammal.
Han var en av få i trakten som lockades av frestelsen att åka över och börja ett nytt liv. Under perioden var det bara en enda person i Mattmars socken som reste till USA, det var Hilding Johansson, från Kvissle.
Så nu fanns inte ens han hemma, den som var stor nog att ta över.
Barnafadern Olof, som det nu var bouppteckning efter, hade man begravt i höstas. Han dog i slutet av september, 61 år, en alldeles för tidig död.
Det var cancern som tog honom. Han drog sin sista suck i en utdragssoffa i köket i en av lägenheterna i arbetarkasernen i Kvissle.
Han började klaga över smärtor i rygg och mage, och snart blev han liggande hemma i baracken. Doktorn, i den mån det fanns någon som kunde hjälpa till bland vanliga arbetare, kunde inte ge någon riktig hjälp, och Olof låg och tynade bort i svåra plågor. All omvårdnad fick han av sin Hilma.
På morgonen den 25 september 1906 var det slut. Den gamle sjöbusen, smeden, maskinisten och skarpskytten somnade stilla in.
Så bars Olof ut, och han fick ligga lik i ett uthus på gården.
En vecka senare var det begravning, och det var många, många människor, både från Kvissle och Ocke som fanns på plats vid kyrkan i Mattmar för att följa honom till den sista vilan.
När sista skopan mull var fylld över Olofs grav och kyrkklockorna klingat ut började ett nytt liv för Hilma och barnen i Kvissle. Livet efter Olof.
Hilma var 47, men hade fortfarande spädbarn springande runt benen vad hon än företog sig. Men numer kunde hon få hjälp av de äldre barnen, speciellt flickorna Anna och Ruth. De äldre pojkarna, Gunnar och Henning, tog jobb på olika sågverk i trakten. Yngsten, Rickard, föddes 1905 och fick aldrig träffa sin pappa. Han var blek och finlemmad, ägnade sig åt musik och drömde om att bli en stor fiolspelman, men dog i sviterna av tbc bara 22 år gammal.
För Hilma blev det till att gå runt i gårdarna i trakten och göra dagsverken. Hon kunde baka, tvätta och laga mat, och hjälpa till i hushållen. Där var hon expert. I dessa arbeten kände hon sig trygg och säker, och på så sätt kunde hon också tjäna sig en slant så de hade till brödfödan. Detta tillsammans med vad de äldre barnen kunde tjäna på olika arbeten runt om i trakten gjorde att de trots allt överlevde.
Och nu hade de alltså haft bouppteckning.
De skrivkunniga herrarna Bylund och Andersson åtog sig mot kostnaden av 15 kronor att gå igenom familjens hela bohag. Bägge hade dessutom intressen att bevaka i den här affären. Familjen Johansson hade skulder dels till Erik Andersson, men också till handlaren i byn, Bystedt, vars ombud var Bylund.
Så nu satt de och gick igenom varenda liten sak i lägenheten. Tavlorna som Hilma hade fått av sin styvmor, tygerna och kläderna hon hade köpt för arvet efter sin styvmor, kaffepanna, plättlagg, skjortor, handdukar, örngott, porslin, bestick, ja, allt togs upp.
Och när slutsumman redovisades var det minus i kassan.
Eller ”Brist i boet”, som bouppteckarna mycket kyligt antecknade i protokollet.
Nu satt alltså Hilma kvar i baracken utan Olof, utan allt som hon och Olof samlat på sig till hemmet, utan några pengar, men med barnen omkring sig.
Hon såg sig omkring i det spartanskt möblerade köket, och hon tittade på yngsta dottern Klara, som precis kommit hem från skolan.
Och Hilma såg den ängsligt frågande blicken i hennes ögon, och hon tog henne i sin famn och sa:
– Du kan vara lugn, Klara, vi ska klara det här.
Avskrift av bouppteckningen
Bouppteckning för Olof Johansson, Kvissle
(Landsarkivet: Offerdals Tingslag, AII:22, bouppteckning nr 24, sid 387)
År 1907 den 28 januari förrättades af undertecknade bouppteckning efter arbetaren Olof Johansson i Qvitsle, Mattmars socken, hvilken aflidit den 25 sistl. September och som dödsbodelegarne efterlämnat:
(Samtliga släktingar uppräknade. Hustru och barn, samt barn i första giftet.)
Tillgångar:
1 ko 75:-, 1 symaskin 10:-, 1 sittsoffa 10:-, 1 väggur 15:-, 1 gungstol 5:-, 1 sybord 3:-, 1 rundbord 8:-, 1 nattduksbord 1,50:-, 1 skänk 12:-, 1 ur 5:-, 1 spegel 3:-, 1 parti taflor 5:-, 2 ljusstakar 1,50:-, 1 parti bockar 4:-, 4 stolar 4:-, 2 bord 12:-, 2 soffor 20:-, 1 trästol 8:-, 1 borrmaskin 30:-, 1 svarf 125:-, 2 kastruller 10:-, 1 kittel 5:-, 1 kaffepanna 5:-, 2 byttor 6:-, 2 stekpannor, 1 plettpanna o 1 våffeljern, 1 tvättbalja 5:-, 2 skopor 1,50:-, 3 mjölkkrukor 3:-, 1 bytta 1:-, diverse knifvar o skedar 1:-, 2 hemtare, 1 fil 1:-, kaffeqvarn 1,50:-, bleckformar 1:-, 2 stenkrukor 2:-, 1 handfat, mortel 3:-, kaffekanna 1,25:-.
Diverse porslin 10:-, 1 stickbåge, 1 balja, 1 bytta, 1 sockerskrin, 1 köttqvarn, 2 hackknifvar, durkslag, 2 brickor, 1 remingtongevär 15:-, 1 lyckta o lampor, 2 hammare.
2 fårskinnsfällar 3:-, 5 täcken, 4 kuddar, 6 bolster 6:-, 2 sängfoder, 4 lakan, 3 örngått, 4 dukar, 1 gardiner, 21 handdukar 5,25:-, 1 servett, 1 kavaj 25:-, 1 bongsjul 5:-, diverse kläder 6:-, 1 parti hattar 17.50, diverse varor, diverse smidesverktyg.
Summa inventarier: Kr. 694.25
Skulder:
Till A.E. Bystedt, enl. räkn. 790.10
Till Er. Andersson, Quittsle, enl. räkn. 6.00
Till Maria Björk, Quittsle, enl. räkn. 10.00
Begrafningsarvode 50.00
Bouppteckningsarvode 15.00
Summa skulder: 861.10
Sammandrag
Summa tillgångar: 494.25
Summa skulder: 861.10
Brist i Boet: 166.85
Där allt blifvit riktigt uppgifvet och ej något mot min vilja eller vetskaps eller utelemnat, intygar under edlig förpligtelse
Hilma Johansson
Ps. min (Stefans) anm. Bystedt var känd handlare i Kvissle på sin tid.
Maria Björk, ”Björk-Maria” var torparkärring och bodde i en granngård. Sålde mjölk till arbetarna.
Sjömannen steg iland – för gott
Olof Johansson.
Annars var Olof mest ängslig för de glödande kolen.
Han var smed och maskinist på sågverket på holmen ute i älven. När han smidde flög glödande kol omkring, och Olof fick det ofta innanför byxorna. Han var alldeles sönderbränd på benen, sårig och varig. Det såg hemskt ut.
Själv trodde han att han skulle få kallbrand.
Den ende som kunde ge besked, trodde Olof, var gamle ”Tok-sme´n”, Norberg hette han visst, han som varit med så länge. Dessutom hade han svar på allt.
En dag drog Olof ned byxorna och visade.
Men Tok-sme´n bara skrattade. Högt och rått, rakt ut.
– Hahaha! Ingalunda får du några gammalostben, som har såna pistoler!
Sa han, och skrattade. Hahaha!
Pistoler, det var benen det. Olof måste ha haft långa och smala ben.
Men Tok-sme´n fick rätt. Några gammalostben, kallbrand, fick inte Olof Johansson. Däremot cancer, som slutligen firade sin triumf där i den kalla och dragiga baracken uppe på backen vid Kvissleströmmarna.
Den gamle ”Sanningstalar´n”, han kallades så av sina arbetskamrater Olof Johansson, för att han ofta sade sanningar utan att hymla, hade en dag kommit med sin Hilma och de två äldsta sönerna Hilding och Henning till Kvissle för att söka jobb.
Det hade varit dåliga tider ett tag på 1880-talet, men sågverken, som nästan låg på rad utefter vattendragen, sög upp många arbetssökande. I Ocke, där familjen tidigare bott, hade sågen gått dåligt länge och det var svårt att få jobb.
Nu var det till att ta de jobb som fanns att få, hur dåligt betalt det än var, och i Kvissle, någon mil nerströms Ocke gick sågen för fullt.
Dit kom Olof och Hilma en dag i slutet av 1880-talet.
Olof hade varit en så glad person, med sitt stora yviga svarta skägg och sina pluriga ögon hade han tagit Hilma med storm där ”hemma” i Medelpad i början på 1880-talet.
Han skulle bara ha sin Hilma. Hilma, torpardottern från Torpshammar.
Och hon hade sagt ja när han friade. Trots att han hade sett förskräcklig ut, och råbarkad som han var efter ett hårt liv på sjön. Men inte till prästen förrän han tagit av sig sina örringar! Och hucklet!
Örringar bar varje sjöman på den tiden, det var en stolt sjömanssed.
De senaste sex åren hade han seglat på Västindien, och två år på Philadelphia i USA, men nu var han närmare 40 år och började längta hem. Dessutom ville han skaffa sig familj. Han hade varit gift tidigare, med Gustava, men hon dog i ung ålder och Olof lämnades ensam med två små barn, flickor bägge två.
För att försörja dessa hade han sökt flera jobb, men det var nästan omöjligt att få något fast arbete med bra lön någonstans. Han lämnade flickorna hos någon släkting och gav sig ut på sjön i stället.
När han kom hem igen tog han på nytt hand om sina små flickor. Dessa höll de sedan kontakten med livet ut.
Han var nog ingen vacker syn, som han såg ut när Hilma för första gången träffade honom. Dubbla örringar i varje öra, och huckle lindat på huvudknoppen med en knut på sidan. Så nära en äkta sjörövare man kunde komma!
Men han var snäll, och trygg och glad. Och den16 år yngre Hilma föll för honom.
De gifte sig 1880 och Olof fick jobb på Myrnäsets såg på Alnön utanför Sundsvall. Där kom också de första barnen Hilding och Henning.
Tiderna blev eländiga och familjen sökte sig västerut på jakt efter jobb, och snart hamnade de i Ocke, Mörsil, där de ett tag bodde i en av Jämtlands då allra sämsta boendemiljöer. Den gamla arbetarkasernen i arbetarområdet i Ocke var av läkare helt utdömd som bostad för människor.
Olof och Hilma stretade dock på, men så blev det på nytt dåliga tider och sågen i Ocke tvingades stänga. Då drog familjen vidare, hamnade vid Dillners sågverk i Kvissle, och där blev de kvar.
Nu kände de nog att de behövde en fast punkt i tillvaron, och dessutom började barnaskaran att växa allt mer, Artur, Albert, Gunnar, Ruth, Algot, Anna, Verner...snart var de så många att man undrar hur de fick plats i ett rum och kök i kasernen där de bodde.
Men de härdade ut.
Dessutom tyckte både Olof och Hilma det var bra förhållanden på sågen. Och när sågen gick dåligt och det var sämre tider, då brukade Dillner ordna andra jobb åt arbetarna. Ofta fick de jobba med Dillners jordbruk, som då var litet av mönsterjordbruk.
Men så blev Olof sjuk och dog.
När sista skopan mull var fylld över Olofs grav och kyrkklockorna klingat ut började ett nytt liv för Hilma och barnen i Kvissle. Livet efter Olof.
En allt hårdare kamp för överlevnad, där tålamod och hårt arbete var ett måste.
Hilma var 47, men hade fortfarande spädbarn springande runt benen vad hon än företog sig. Men numer kunde hon få hjälp av de äldre barnen, speciellt flickorna. Yngsten, Rickard, föddes 1905 och fick aldrig träffa sin pappa.
För Hilma blev det till att gå runt i gårdarna i trakten och göra dagsverken. Hon kunde baka, tvätta och laga mat, och hjälpa till i hushållen. Där var hon expert. I dessa arbeten kände hon sig trygg och säker, och på så sätt kunde hon också tjäna sig en slant så de hade till brödfödan. Detta tillsammans med vad de äldre barnen kunde tjäna på olika arbeten runt om i trakten gjorde att de trots allt överlevde.
1890 bodde familjen på Alnön
1890 var det en stor genomgripande folkräkning i Sverige. Den finns på nätet och i den hittade jag Hilma och Olof Johansson boende på Myrnäsets ångsåg- och lastageplats i Sundsvall. Det betyder att Hilding, Henning, Albert, Artur och Rut samtliga var födda där. Först kring 1891 tog Hilma och Olof med sig familjen och flyttade till Ocke i Jämtland, och sedan vidare till Kvitsle.
Myrnäs sågverk var ett av totalt 18 sågverk som uppfördes på Alnön utanför Sundsvall mellan 1850 och 1900. Sågverket var aktivt mellan 1883 och 1940.
Myrnäs ligger på södra delen av ön mitt emot Sundsvalls stad, och det finns fortfarande några rester kvar av byggnader som fanns under sågverksepoken.
Kring varje sågverk växte små samhällen av arbetarebostäder upp och äventyrare och arbetare kom från hela landet i jakt på arbete. Husen byggdes av material som man fick tag i för stunden, det kunde vara bakved eller sockerkartonger och de allra flesta var naturligtvis av väldigt dålig kvalitet. Dessutom var hygienen ofta under all kritik på grund av smuts och trångboddhet.
Alnön ökade sin befolkning från 950 invånare år 1850 till 6 841 år 1900.
Nykterhetsrörelsen och frikyrkorna fick ett starkt fäste på ön. Sågverkspatronerna hade inget emot att deras arbetare engagerade sig för kyrka och nykterhet men då det blev tal om att arbetarna vill organisera sig fackligt så uppstod det stridigheter.
Källa: http://hem.passagen.se/nacka/sagverk.htm
Fakta: Myrnäs AB
Det lilla sågverket i Myrnäs anlades 1883 av trävaruhandlare J A Sandberg som ägt marken sedan 1878. Han drev sågen under namnet Myrnäs Ångsågsbolag, men gick i konkurs 1901, varefter verket såldes till värmlandsfödde Jan Berg. Denne inregistrerade 1901 Myrnäs Aktiebolag och drev företaget till sin död 1917. Myrnässågen var belägen strax norr om Ankarsvik och ett köpt av sågen passade därför bra. Den 15 januari 1918 inlämmades Myrnäs i Ankarsviksverken för 650 000 kronor, en bra investering skulle det visa sig.
De tre sågverken utvecklades bra de första åren. Furuskog ägde merparten av aktierna i Ankarsvik, men ett katastrofalt prisfall på trävaror 1920 gjorde att bolaget kom på obestånd, och Furuskog fick avträda sina intressen – och ledningen i bolaget, och dessutom alla sina personliga tillgångar. Han lyckades dock med lånade medel återköpa Gustafshamnssågen som han sedan drev till 1935. Vid fallisimanget var W T Lindgren verkschef och vid den rekonstruktion som var 1923 utsågs han till disponent och verkställande direktör. Lindgren visade sig vara en driftig man. På Myrnäs uppfördes ett nytt hyvleri 1924 och samma år köptes Johannesnäs sågverk. På Myrnäs fortsatte därefter produktionen till 1939 då sågen lades ned. Istället byggde sågen om till trähus och snickerifabrik, som även omfattade tillverkning av parkettgolv.
Myrnäsets såg på Alnön utanför Sundsvall.
De skulle tjäna ihop till biljetter åt varandra
Hilmas två äldsta pojkar, Henning (till vänster) och Hilding.
Egentligen var det väl Hilding som kom på det.
Han var äldst av barnen Johansson, och den som reste först.
Han tänkte:
”Nu när far var död och mor lämnats ensam så måste vi alla ta vårt ansvar så att vår mor får det så bra som möjligt. Alla vi barn får lov att försöka få jobb där det går, och så skickar vi hem en del av lönen. Då kommer hon att klara sig.”
Med fantasins hjälp kan vi försöka gissa oss till hur tankegångarna gick. Efter pappa Olofs död väntade egentligen inget annat än eländig fattigdom för Hilma och alla barnen. Om man nu inte räknade ut ett sätt att tillsammans klara av situationen.
De bestämde sig för att alla sönerna en efter en skulle åka över till drömlandet Amerika, tjäna ihop pengar, och sedan skicka hem till Kvissle. Och när de hade tjänat ihop så mycket som det var möjligt skulle de åka hem till Sverige igen. Ingen hade en tanke på att de skulle bli kvar.
Men hur skulle de ha råd med biljetterna?
Enkelt. Hilding fanns redan på plats. Nu skulle han tjäna in näste broders biljett. Så fort han hade rätt summa skickade han hem pengarna och så kunde nästa åka.
Henning var näst äldst i syskonskaran.
Det var nu hans tur att resa. Och när Hilding skickade hem pengar till biljetten samtidigt som pappa Olof dog 1906 tvekade han aldrig. Han var dessutom inkallad och skulle snart göra sin rekryt.
Han reste 1906, fyra år efter sin äldre bror Hilding. Han kände pressen på sig att som äldste hemmavarande son vara den som tog på sig det stora ansvaret som familjeförsörjare efter pappa Olof.
Det var därefter Henning 21 år gammal reste bort från allt.
– Jag emigrerade bort från värnplikt och dåliga tider, berättade han.
Det var många arbetarynglingar som försökte komma undan värnplikten på den tiden. Och för dem som emigrerade till Amerika just före första världskrigets utbrott för att slippa den svenska armén hampade det sig inte bättre än att de snabbt förpassades in i den amerikanska och skickades till fronten i Europa! Vilket ogint öde!
Nåväl, när Henning Johansson anlände till Trondheim för att ta båten över, var han inte ensam i den situationen.
– Vi var faktiskt en hel båtlast i samma ålder som klev ombord på båten i Trondheim, berättar han.
Resan gick sedan via Hull i England, över Nordatlanten mot New York.
Men blev de inte efterspanade? De var ju trots allt brottslingar, eller rättare sagt rymlingar på flykt undan sin plikt mot fäderneslandet?
– De kallade oss landsförrädare, men inga efterspaningar gjordes. Vi ansågs väl vara hopplösa fall, sa Henning.
Nu var det inte bara för att slippa värnplikten som de reste. Det var dåliga tider i Sverige, och få fick behålla sina arbeten.
– Från det jag slutade skolan arbetade jag tio till tolv timmar om dagen för 15 öre timmen på sågen i Berge, i Offerdal. Det arbetet varade i fem sex månader om år, sedan var jag utan igen. Det var väl egentligen den största drivkraften till att åka över, berättar Henning.
Väl framme i Amerika hamnade Henning precis som många andra svenskar inom den så kallade Homestead-triangeln mellan de båda floderna Mississippi/Missouri. Där bosatte han sig i hamnstaden Duluth vid en av de stora sjöarna, Lake Superior, och fick jobb direkt.
– Jag jobbade inom sågverksindustrin även i Duluth, men nu kunde jag dessutom öka på min inkomst med målningsarbete när det var sommarsäsong.
Så småningom flyttade flera av Hennings bröder över och ett tag var de fem stycken som hade jobb där och tjänade hyfsat.
– Då samlade vi bröder ihop pengar och skickade varje månad hem tjugo dollar till vår mor. Tjugo dollar var mycket pengar på den tiden.
Så kom första världskriget. Och krisen förvärrades. Nu hjälpte inte ens de pengar som sönerna skickade hem.
– Det var så sträng ransonering i Sverige att det inte ens gick att köpa ett kilo smör för pengarna. Så då fick mamma vara utan smör ändå, berättade Henning.
(Texten skriven med en tidningsartikel om Henning som grund)
|