Den här sagan hade kunnat ta slut långt innan den började. Den blivande skådespelaren, regissören och författaren Allan Edwall, var nämligen så illa däran att hans närmaste måste förbereda sig på det värsta.
Tillbaka till sent 1930-tal, en mörk, kall vinternatt i det lilla fridsamma brukssamhället Hissmofors. Bara dånet från skiftgången på fabriken hördes.
Plötsligt bröts friden av ett våldsamt motorsurr och ett par hellysen som guppade upp och ner mot natthimlen. En bil i full fart kom allt närmare. Det var tur att det var mitt i natten. för då var det inte mycket folk ute på vägarna.
Landsfiskal Einar Andersson hade alldeles nyss varit till Hissmofors och hämtat ett fyllo, som gått bärsärk. Nu hade han fångat in den bångstyrige och placerat honom i baksätet på en av de bilar som fanns att tillgå. Den ensamma bilen drog längs den isiga och hala vägen genom fabriksområdet. Snön yrde kring ekipaget. Det slirade och slaskade kring hjulparen. Destinationen var Krokom – och den finka som fanns där alldeles uppe på Tattarbacken vid Näldenvägen.
I den svarta bilen satt nu landsfiskal Einar Andersson, chauffören Johansson, fyllot, och så satt där, förskrämd och svårt sjuk i ena hörnet av baksätet, den bleke pojken Allan Edwall, Kalles och Magdas äldste son.
Det här var början till en av Allans första och mest äventyrliga resor bort från Hissmofors. En av hans första och värsta Östersundsresor. En resa som kunde ha börjat lyckligare. Det var nämligen så illa att historien om den berömde Allan Edwall hade kunnat sluta här. Sjuk och tagen i baksätet tillsammans med ett fyllo hade han kunnat dö innan räddningen kom.
Saken var den att Allan hade råkat ut för sprucken blindtarm. Det började med att han fick fruktansvärt ont i magen, men det ville aldrig ge med sig. Han låg blek och febrig i sängen hemma i flera dagar. Magen värkte och han fick inte i sig någon mat. Brodern Haldo och alla kamrater från Hissmofors var där och hälsade på men Allan orkade inte med några besök. Han bara låg och hade ont, fruktansvärt ont.
Brodern Haldo berättar vad som hände:
– Det var meningen att jag och Allan skulle vara ”klädsluskar” på Folkets hus på kvällen, något som vi pojkar brukade vara. På så sätt kunde vi tjäna tio öre på en kväll. Allan var tvungen att stanna hemma på grund av sin onda mage men jag gick dit. När kvällen var över och jag kom hemåt såg jag att det lyste i stugan trots att det var mitt i natten. Allan låg i sängen och berättade för oss att värken plötsligt hade släppt, som genom ett trollslag och allt blev bra, berättar Haldo.
Om det inte varit för mamma Magda hade Allan legat där och dött. Hon hade nämligen läst någonstans att när en inflammerad blindtarm spricker, då släpper också värken.
Därmed var goda råd dyra!
– Jag fick sticka i väg till en granne, Valle Norberg, som kontaktade Johansson med bilen. Han skulle hjälpa Allan till lasarettet. Han berättade att han först skulle hjälpa polisen att skjutsa ett fyllo, som skulle fraktas till finkan i Krokom, berättar Haldo.
Det blev en fartfylld och annorlunda tur i vinternattens mörker över den smala dammbron, där ett möte kunde bli hur ödesdigert som helst, sedan ut på Aspåsvägen och vidare ner mot Krokoms centrum, över järnvägen, förbi mejeriet mot stationen med Saras kafé på vänster sida och så Näldvägen vidare förbi Anderssons livs och upp mot Rydells, där man hade häktet alldeles intill.
– Det där var ingen trevlig tur för Allan, minns hans yngre bror Haldo. Att tvingas åka med en fängelsetransport en lång omväg och dessutom vara väldigt sjuk. Det kan inte ha varit särskilt roligt.
Efter stor dramatik kom så småningom Allan Edwall under läkarvård och blev opererad. Han var väldigt illa däran och svårt sjuk fick han ligga kvar på lasarettet i Östersund i flera veckor för rehabilitering och övervakning.
En annan gång reste Allan till Östersund för att få halsmandlarna borttagna. Det blev också en riktig mardrömsresa för den unge Hissmoforspojken.
Allan hade nämligen problem med halsen. Han fick ofta halsfluss vid infektioner och enda chansen att bli kvitt eländet var att ta bort halsmandlarna. Läget blev akut den här vinterdagen, och Allan fick ensam stiga på bussen mot Östersund och sjukhuset där han skulle opereras. Haldo berättar:
– Dagen därpå var jag och min kamrat Rune Berglund och åkte spark utför backen i Nyheden, när bussen från Östersund kom till Krokom. Vid hållplatsen i Nyheden steg Allan av, ny-opererad och klen. Han var alldeles blodig och likblek i ansiktet. Han kunde knappt stå på benen. Han blev alltså hemskickad direkt efter operationen, utan att någon på lasarettet tog ansvar för honom eller såg till att han verkligen kom hem. Jag och min kamrat fick snabbt ner honom på sparken och kunde skjutsa honom den två kilometer långa vägen hem till Hissmofors, minns Haldo.
Låt oss ta det från början. 24 augusti 1924, alldeles i slutet av sommaren när de första björklöven gulnade, kunde människor i brukssamhället Hissmofors vid Indalsälvens strand förnimma ett ljud, som inte hörde hemma i det vardagliga gnisslet och gneket från den bolmande och frustande fabriken. Det var ett litet tunt, skört skri, som gjorde allt för att överrösta sorlet och oljudet som bara en fullt gående fabrik med flera hundra anställda i skiftgång kunde frambringa under 1920-talets högkonjunktur. Det var som ett muspip bland ilskna lejon.
Det var augusti månads förstfödde pojke i brukssamhället som nu gav upp sitt första jämmerljud. Han var son till kiseldare Kalle Edwall och hans hustru Magdalena, eller Magda som hon kallades.
Bakom kammardörren i en sliten, gammal sjukstuga i centrala Hissmofors, slog lille Johan Allan Edwall för första gången upp sina sedermera så berömda skådespelarögon.
Här föddes alltså Carlsson i Hemsöborna, Paradis-Oskar i Rasmus på luffen, Skalle-Per i Ronja Rövardotter, Emils pappa och många, många andra rollfigurer som denne lille gosse senare i livet skulle göra odödliga genom årens lopp.
Sjukstugan var en gammal kåk som blivit kvar efter den fruktade spanska sjukan. Den hade grasserat bland brukets arbetare efter första världskrigets slut omkring 1918. Folk dog som flugor i byarna runt omkring, och läget var inte bättre i Hissmofors.
Därför beslöt man att bygga en sjukstuga där man kunde ta hand om de värst drabbade. Det var sämre att låta folk ligga utspridda och sprida smitta i de usla arbetarlägenheter som fanns runt omkring. Efter spanska sjukans avdomnande 1920 användes sjukstugan som ett ställe dit skadade arbetare och deras anhöriga kunde gå för att bli omplåstrade om olyckan varit framme. Någon doktor fanns inte, men väl pannhuseldaren Walther, vilken var brukets eminente och flitigt utnyttjade såromläggare. Nåväl, sjukstugan användes också som bb. Det var hit Magda Edwall kom när värkarna startade den där augustidagen 1924.
Barnmorskan Augusta Sjöberg, från Hägra, drog ut honom. Så kom Allan till denna världen, en skrynklig rödbrusig liten kämpe som skrek efter luft och när han till slut fick åt sig andan fick han lungorna fulla av fränt stickande Hissmoforsångor.
Han blev så småningom döpt till Johan Allan Edwall.
Tiden gick och Allan fick en lillebror, Haldo, som föddes året därpå. De båda levde en fri och bekymmerslös tillvaro bland barackerna på Hissmofors. I bland kunde det väl hända att de ställde till med något rackartyg, och ofta lekte de tillsammans i den mycket farliga miljö som ett brukssamhälle är.
Vi vet inte om namnet Allan, likt Emils, ekade genom brukssamhället när lille pojken Edwall jagades av sin far Karl efter något nygjort hyss. Vi vet heller inte om där fanns någon snickarbod, men vi vet att Allan hade en utvecklande och harmonisk barndom trots fattigdom och materiell torftighet.
Att vara född bakom kammardörrn, sa man förr på Hissmofors. Med det menades att man kom från enkla och fattiga förhållanden och att man också var dömd till ett liv i fattigdom. Sådan var livets lag – och gång. Inget, nästan inget, kunde rubba den.
Det var också i ett litet, fattigt hem i Hissmofors, i en av de röda träbarackerna ”oppe på forsen” som de mer rutinerade och hängivna hissmoforsarna skulle säga, som Kalle och Magda Edwall bodde med sina tre barn. Det var dottern Siv, yngst av dem, och så var det bröderna Allan och Haldo.
De båda bröderna var inte sämre än andra och kunde vara både godhjärtade och arbetsamma om andan föll på.
Allan var den som styrde men Haldo ställde gärna upp på alla upptåg. Naturligtvis var det ett typiskt arbetarhem där pappa Kalle skötte jobbet och drog in medel till hushållet, medan mamma Magdalena var hemma och månade om detsamma.
Kalle var en stor och kraftig karl som arbetade hårt i kishuset och han var ansedd för att vara en ärlig och hyvens man. Han var inte främmande för att någon gång ta fram magdeburgerspelet och dra en låt när andan föll på.
Ofta medverkade han till att göra vardagen till en fest i det edwallska hemmet.
”Han spelar på sitt handklaver
och barna dom blir fler och fler.
Och sol går opp och sol går ner.
Och aldrig några pengar.”
Karl Anselm Ireneus Olsson-Edwall stod det i prästbetyget och i den medlemsbok i fackföreningen han hade skaffat sig när han kom till Hissmofors. Han kom dit glad i hågen på jakt efter arbete omkring 1920. Kalle var det namn han fick höra i dagligt tal.
– Pappa var en sorts anläggningsrallare som åkte runt på olika ställen där det fanns arbete att få. Han var mycket på vägarbeten runt om i trakten, och på kraftanläggningar, berättar Haldo Edwall.
Karl var till ursprunget västerbottning, född och uppväxt i Dorotea, men kom efter militärtjänsten 1908 och efter ett tidigare giftermål så småningom till Jämtland på jakt efter arbete. Kalle hade varit gift med Ingeborg Hedman, med vilken han fick tre söner.
Allans mor, Magdalena Elisabeth Jonsson, hade norskt påbrå. Enligt sägnen var hennes far resultatet av en ”olycka” inom en finare familj, och det var mycket hemlighetsmakeri kring hans ursprung. Han kom till Sverige från Kristiania (Oslo) i mitten av 1800-talet tillsammans med en förmyndare. Magdalena var född i Ramsele. När hon var liten flicka kom hon till Hissmofors där hon också växte upp. Hon var en solstråle som alltid var glad och som inte hade långt till skrattet. Hon skrattade ibland så det ekade hemma i lägenheten, och naturligtvis smittade det av sig på barnen, som fick en glad och harmonisk uppväxt.
Det är om mamma Magda Allan skriver långt senare i livet:
”I en nött och sliten, gammal yllekofta
dansar det en dam i huset där vi bor
Hon är lycklig tror jag, för hon skrattar ofta,
denna äldre dam, som är min mor”
Allan Edwalls Hissmofors var ett myller av arbetare, hemmafruar, trasiga osnutna ungar och bullrande förmän och basar. Här fanns också orginalen, gubbarna och gummorna som var litet udda. De var annorlunda, men fann sin plats i tillvaron och levde i ett fruktsamt förhållande med andra ”vanliga” medborgare. De var inga ”backstusittare” utan hade sina jobb på fabriken, inga mer avancerade, men de räknades, och det var viktigt.
Allan berättade senare i livet om att många människor i Hissmofors betydde mer för honom och hans utveckling än vad han förstod då när han var ung och bodde mitt i bland dem. Människor som han själv nämnde med största respekt var exempelvis Stor-Lasse och den indelte soldaten Udd. Men där fanns också Skratt-Anders, Svart-Anders och Ljugar-Nisse. Alla har de kanske på något sätt påverkat Allan.
Visst kunde det hända att ett och annat av orginalen fick en hel hop skränande och skrikande, retsamma ungar efter sig, men det var sånt som de flesta fann sig i.
Nu började det bli för trångt hemma hos Edwalls. Tre barn hade kommit till världen och Kalle och Magda ville verkligen hitta någon annanstans att bo. Drömmen var att komma bort från barackboendet vid Bruksgatan ”på forsen” och att kunna flytta till det lite finare området ”på skogen”.
Sagt och gjort. Kalle letade ut en fin tomt nere på skogen, den del av Hissmofors som låg längre söderut, precis i skogskanten och som gränsade mot Buskholmen och Dvärsättssidan, en liten kilometer från det stora fabrikskomplexet. Han köpte en gammal, timrad lada från Gravbränna, som han monterade ned och fraktade till Hissmofors. Där byggde de så sitt egna hem. Huset stod klart för inflyttning 1933 då den mycket stolta familjen Karl och Magda Edwall kunde ta sitt nya hem i besittning. Det var en stor dag i deras liv.
Livet i Hissmofors gick vidare, och barnen Edwall växte upp. Familjen hade det fattigt, och de dåliga tiderna under 1930-talet gjorde inte förhållandena bättre.
På övervåningen i den lilla stugan huserade bröderna Allan och Haldo. Där hade de ett eget litet konungarike där de styrde och ställde. Med lillasyster Siv, som var ganska mycket yngre, kunde de båda retas och jäklas bara för att det var så himla roligt.
– Allan kunde vara väldigt retsam, berättar systern Siv Hedberg, nu boende i Östersund.
Som när Siv var liten och det skulle komma en väldigt spännande film till byn, vilken det var kan vi låta vara osagt men de båda bröderna Allan och Haldo tänkte utnyttja situationen.
Nu låg de i varsin säng i rummet på övervåningen och tog igen sig. När de hörde att lillasyster hett önskade att få gå på bion så insåg de snart att här kunde öppnas möjligheter.
– Du ska få pengar av oss till bion bara du ordnar kaffe och kommer upp med till oss, sa de.
– Och jag blev naturligtvis glad, berättar Siv, som snabbt sprang ner och ställde i ordning kaffebrickan för att sedan bära upp alltihop och servera bröderna.
– Vi ska bara fika upp först. Gå du ner och vänta, sa de.
– Okay, tänkte jag, nog kan jag vänta tills de fikat klart.
Snart var hon uppe igen.
– Gå bara ner med kaffebrickan först, sen ska du få, sa de två.
Siv gick naturligtvis ner med brickan och så upp igen.
– Å vad vill du då? sa de båda undrande och flinande till Siv, vilken alltså kunde känna sig lurad på pengarna.
– Men jag fick ju pengar av mamma i stället så jag kunde gå.
– Allan kunde vara väldigt retsam ibland, men det var aldrig något ont i honom, säger Siv.
Allan och hans lillebror Haldo var givetvis tillsammans mycket under Hissmoforsåren, de var ju nästan lika gamla. Allan född 1924 och Haldo året efter.
– Det är klart att man har många minnen från de där åren, säger Haldo.
Och så berättar han om när de båda var små på Hissmofors i början på 1930-talet. Där fanns många olika människor på den tiden, och alla var de speciella på sitt sätt. De kom från många orter runt om i landet. Många var från kusten, och där fanns dalmasar, hälsingar, västmanlänningar och värmlänningar. Det pratades aldrig jämtska på Hissmofors, utan det blev någon sorts egentillverkad rikssvenska, som alla förstod. Allan däremot tog åt sig av alla dialekter och blev en mästare i att härma både dalmål, värmländska, stockholmska och även jämtska, berättar Haldo.
En sak som Haldo mycket väl kommer ihåg, och som han också tänkte att Allan hade stor nytta av sedan han började med skådespeleriet, var hans helt makalösa förmåga att imitera människor på bruket.
– Han var redan som liten en mästare på att härma folk, berättar Haldo.
Som tio-åring var Allan en förslagen härmare. De andra pojkarna lade också märke till Allans fantastiska egenhet och de samlades kring honom för att höra honom härma någon de kände till.
Han hade en favoritperson, som han gärna imiterade. Det var en av arbetartanterna, som ville vara lite finare än de andra. Hon ville gärna prata litet förnämare och var pimpinett när hon exempelvis skulle handla hos Hilding Åsberg på Brukshandeln. Då brukade också gänget samlas, och så sköt de fram Allan. Han ställde sig också i kön inne hos handlaren och när det blev hans tur så spelade han ut hela registret, han härmade den pimpinetta frun så det stod härliga till.
Allan lade huvudet på sned och så snörpte han ihop munnen och himlade med ögonen: ”Jo, förstår handlaren, först så vill jag ha ett kilo mjöl, och så kan jag ta ett par hekto margarin, nej inte det, utan av den sorten, tack, och därefter ska jag be att få några bröstkarameller i en strut.”
Grabbarna runt omkring skrattade hejdlöst och så fick de jagis ut ur affären.
– Vi blev utjagade åtskilliga gånger, berättar Haldo.
Det kunde också hända att Allan fick 10 öre för att göra en insats på affären.
– En annan sak jag kommer mycket väl ihåg var att Allan pratade någon sorts jämtska. Ingen av oss hemma pratade någonsin jämtska men Allan kunde, trots att han aldrig kom i kontakt med någon som pratade jämtska, berättar Haldo.
Att Allan – förutom sin härmningsförmåga – skulle ha någon speciell fallenhet för skådespeleriet eller för att exempelvis bli författare märktes aldrig när han som liten knatte sprang omkring och lekte i Hissmofors.
– Han spelade aldrig instrument hemma. Inget skrivande heller. Tecknade gjorde han och det gjorde han bra och han brukade skicka in till veckotidningar och vann fina priser. Konstigt nog var det mest porträtt, något av det svåraste som fanns. Men då var han ju färgblind i stället, och han hade svårt för att måla, jag har en tavla häruppe. Ingen stor konst så, men det var väl inte hans huvudintresse, berättar Allans syster Siv.
– Jag har kvar ett porträtt som Allan ritade av vår far, berättar Siv när jag besöker henne en snöig februaridag 1999. Och så visar hon mig en teckning som hon har inramad på väggen hemma i läsrummet, och som föreställer hennes far Kalle.
– Den tycker jag om, det är min far upp i dagen, berättar hon.
Teckningen är enkel och visar på stor talang och fallenhet. Med några blyertsstreck har han fångat sin tidningsläsande far i den lilla lampans sken.
– Just hans tecknande var väl det enda vi märkte när vi var små. Han gjorde många teckningar som han skickade in till olika tävlingar i Allers och Hemmets Veckotidning. Och om jag inte minns fel vann han många priser, säger även brodern Haldo.
Annars for ungarna mest omkring som ungar alltid har gjort, och speciellt i ett litet samhälle. Ett bekymmersfritt liv bland kamrater där leken kom i främsta rummet.
De byggde bland annat kojor i skogen där de till och med lagade mat.
En av Allans närmaste och bästa vänner när de var små var Allan Hammar. Han dog i juni 1997, men hans fru Francy kommer ihåg berättelserna.
– Jodå, visst byggde de kojor, men de allra minsta fick inte vara med. Så när Allan och Allan hade byggt en koja som såg ut som en kåta ungefär skulle de grilla korv därinne. De mindre pojkarna som inte blev insläppta blev naturligtvis sura, och som hämnd klättrade de upp på taket– jag vet inte om jag ska berätta, men det är väl preskriberat nu – hur som helst så kissade de ner genom hålet i taket.
En mycket speciell händelse minns brodern Haldo.
– Vi samlade ihop pengar så att vi kunde köpa ett luftgevär. Det var av märket Diana som vi beställde från Claes Ohlsson.
– Med det sköt Allan mig i halsen med en luftgevärskula. Det blev ett himla liv därhemma, och så tvingades man skjutsa mig till syster Klara på Nyheden för att plocka bort den. Det är ett minne jag fortfarande har alldeles klart för mig.
Att vara invånare i Hissmofors var under brukets högtidsperiod en annorlunda upplevelse. I stationssamhället Krokom på andra sidan älven en kilometer bort, var livet mycket enklare. Där var de allra flesta fria personer, många med egna företag. På Hissmofors levde man ständigt under brukets, eller brukspatrons vakande öga.
Torsten Pettersson, född omkring 1920 och något äldre än Allan Edwall, minns från barndomen:
”Överhuvudtaget styrdes brukssamhället Hissmofors med brukspatronerna Nobells och Svenssons vakande ögon. Livet var hårt, bolagsmakten svindlande. De idylliska inslagen var små försonande drag i det hela.
När vi småpojkar på 1920-talet spelade fotboll med en uppstoppad tygtrasa och Nobell kom förbi och fick syn på den enkla bollen, sa han:
– Kom opp till villan i kväll, så ska ni få en boll.
Småpojkarna sprang dit och blev herrar över Hissmofors första fotboll i läder.”
Hemma hos familjen Edwall i baracken var det trångt om saligheten, speciellt sedan dottern Siv föddes 1931 och det blev tre barn i familjen.
Det var trångt och dragigt, och kallt kunde det ofta vara i de dåligt isolerade träbarackerna, men det var sällan några ledsna miner bland invånarna i Hissmofors. Det var snarare så att det byggdes upp en mycket trevlig gemenskap i det unga arbetarsamhället, där familjerna träffades och hade det gemytligt på alla sätt.
Då var det bara att gå in till varandra och prata av sig om än det ena än det andra.
Det var stor skillnad mellan att bo ”på forsen” och ”på skogen”. På skogen bodde många basar och förmän, men också arbetare som hade lyckats få loss medel till eget boende, medan det på forsen i arbetarbarackerna bara bodde arbetare och deras familjer. Där bodde också alla ungkarlar och de litet udda personerna.
Vid det nya huset på skogen odlade familjen Edwall det mesta som behövdes i hushållet. Mamma Magda var intresserad av trädgårdsodling och i ett ganska stort trädgårdsland odlade hon köksväxter. Det var ett måste att hålla omkostnaderna nere.
Det var lika viktigt för alla i familjen att återanvända och slita på det som redan fanns, det gick inte att köpa så mycket nytt. Kalles lön som kiseldare räckte naturligtvis inte långt. Därför dröjde det innan pojkarna kunde få egna cyklar. Det blev till att cykla runt på pappa Kalles stora ramcykel.
Men det gick bra det också.
– Vi åkte på farsans cykel med ena benet innanför ramen och på den andra trampan, och så höll vi ena handen på ramen. Sedan cyklade vi runt på Hissmofors, berättar Haldo och skrattar.
Så småningom fick de egna cyklar.
Fiske var ett annat stort tidsfördriv för de små Hissmoforspojkarna. De for omkring i alla bäckar eller vattendrag som överhuvudtaget fanns i Hissmofors eller runt om i trakterna. Det kunde bli cykelturer ända upp förbi Nordannälden och mot Offerdal i bland. Där fanns fina harrvatten.
Henning Sandås var några år äldre än Allan Edwall, men de bodde i samma hus, och den yngre brodern Sandås, Erland, var ofta tillsammans med Allan. Erland och Allan var bästa fiskekompisar under några härliga somrar omkring 1930.
– De fiskade överallt, så fort de fick chansen så drog de iväg. Ofta ner till älven där det var fina ställen ända ner mot Kattstrupeforsen. När de byggde ut där blev det sämre.
Bäckmete efter öring var dock det stora tidsfördrivet.
– På den tiden fanns det mycket bäcköring i bäckarna. Jag minns att de brukade spänna ett nät över bäcken på ett ställe, sedan gick de längre upp och tömde i karbid i vattnet. Då stack fisken neråt och hamnade i nätet, berättar Henning Sandås.
– Både min bror Erland och Allan var med och tog all bäcköring i några av bäckarna häromkring. Fisket förstördes naturligtvis. Men det är väl preskriberat nu, konstaterar Henning Sandås.
På den tiden tog man med sig mask, krok och rev och cyklade iväg till bäcken. Där skar man till ett spö av en liten björkslana och så ner med kroken mot vattnet.
– Det högg nästan innan man fått kroken genom vattenytan, berättar Henning och skrattar.
Henning som var sex år äldre än både Erland och Allan och minns i övrigt inte så mycket av vad de höll på med. Inte mer än att de båda höll ihop under de fyra-fem år de bodde tillsammans i baracken på forsen.
”Och lilla bäcken
mot älven rinner.
Och älven rinner mot stora hav.
Och aldrig någonsin mer man finner
var lilla bäcken blev av.”
Skolan var givetvis en plats där Allan och hans kamrater tillbringade mycket tid. Allan och Haldo hade ju inte så långt till skolan utan kunde gena snett över lägdan när de sprang dit på morgnarna.
På den tiden bestod skolan i Hissmofors av tre skolhus, ett mindre och två större. Det mindre kallades i folkmun för lappkåtan för att det var så litet. Den användes också till slöjdsal.
Solfrid Lundgren har beskrivit Hissmofors skola i boken Hissmofors lever:
”Ett av de större skolhusen inrymde också två lärarbostäder, en lärarfamilj bodde i en tvåvåningsvilla som bolaget ägde. På gaveln mot söder på det ena av de större skolhusen inrymdes småskolan, och i anslutning till småskolan bodde en av småskolefröknarna. I början av juni var det examen. Med mycken försakelse försökte brukskvinnorna klä upp sina barn till det bästa möjliga denna dag. En kvart före utsatt tid var tvättstugebacken full med barn och mammor. Att följa med barnen på examen föll på kvinnornas lott. De flesta män hade väl giltigt förfall eftersom fria lördagar infördes långt, långt senare och många arbetade i skift.”
Skoltiden gick bra och han var nog ganska begåvad enligt syskonen Haldo och Siv. Han har berättat om hur två av hans tidiga manliga lärare blev stora förebilder för honom, nämligen Sven Brundell och Rune Svennerstam, bägge två legendariska folkskollärare i Krokomsbygden.
Om Sven Brundell har han senare i livet sagt: ”Han var en sådan lärare som gav oss perspektiv på tillvaron genom att snacka med oss grabbar ungefär som om vi hade varit honom likvärdiga.”
– I skolan vet jag inte riktigt hur han var. Men han var väldigt omtyckt. Där fanns också två lärare som han avgudade, det var Rune Svennerstam och Sven Brundell. Dom hade han kontakt med lite grann sedan han slutat skolan. Det var väl dom lärare han hade sen efter Esther Andersson i småskolan, berättar Siv.
I skolan hade han en kamrat som också hette Allan, Allan Hammar, en liten pojke som blev en av hans verkliga kompisar åren framöver. Om Allan Edwall var ganska lugn och beskedlig under skolgången kan man påstå att Allan Hammar var hans raka motsats. Två Allan blev helt enkelt en Allan för mycket.
– När det gällde Allan Hammar kan man verkligen tala om en Emil i Lönneberga, säger Haldo Edwall.
– Han kanske till och med var ett snäpp värre, fortsätter Haldo. Vi småkillar hade sånglektioner för ”Trä-Pelle”, eller Pelle Wiklöf, som han egentligen hette, och han skulle testa oss i sång. Jag, Rolf ”Gnidde” Grenholm och Allan Hammar blev underkända och förpassades till de andra ”utskotten”, som gick hos Svennerstam. Vi fick till uppgift att skriva g-klaver på svarta tavlan och Allan Hammar skrev pyttesmå g-klaver som inte syntes. Då blev han tillsagd på skarpen att sluta. Då ritade han en jättestor g-klav över hela tavlan och blev utslängd i omklädningsrummet. När vi andra sedan satt inne i klassrummet hörde vi ett herrans liv utifrån omklädningsrummet. Det var Allan som tog all ved som låg i vedkorgarna därute och slängde ut på gården. När läraren sa åt honom att sluta och att han nu fick lov att gå hem svarade han att ”...han minsann hade precis samma rätt som läraren att vara på skolan. Den var lika mycket hans.”
En annan gång hade klassen uppsatsskrivning. Uppgiften var att skriva en uppsats om en fotbollsmatch. Något som tilltalade grabbarna i klassen. Allan Edwall och de andra tog sats och började skriva långa drapor om någon spännande match. De beskrev varje målsituation in i minsta detalj. Allan Hammar däremot satt några sekunder, så skrev han ned något på papperet, reste sig, gick fram till katedern och lämnade sin uppsats och gick.
På papperet stod: ”Planen våt. Matchen inställd.”
Lärare Svennerstam som hade humor kunde bara skratta. Det var ju faktiskt ganska begåvat skrivet, eller hur? Den texten borde ha gett högsta betyg.
– Vi hade fantastiska lärare både Allan och jag i småskolan. Vi kände aldrig att vi vantrivdes och lärarna gjorde ett bra jobb. Någon mobbning förekom aldrig på skolan. Vi slogs, men mobbning var det inte tal om. Det var nog litet av Sörgårdsidyll, säger Haldo Edwall.
Rut Sandås (Wiklund som ogift), boende i Krokom, gick i klassen under Allan Edwall.
– Deras lärare Svennerstam var ganska liten på jorden men desto större och mer burdus i orden. Han kunde verkligen ta i om det behövdes. En gång minns jag att Allan gjorde en helt egen pjäs för oss andra på skolan där han härmade Svennerstam i ord och handling. Det blev en fantastisk föreställning. Inte ens Svennerstam kunde låta bli att le, berättar Rut Sandås.
Rut beskriver skoltiden som harmonisk och rolig, men den klass som Allan gick i var speciell.
– Hela den klassen var odygdig (bråkig reds anm). Det var alltid något på gång, och både Allan Edwall och Allan Hammar tillhörde förgrundsfigurerna. Jag minns att pojkarna i den klassen var väldigt morska av sig, säger Rut.
Hon berättar också att lärarna var omtyckta.
– Sven Brundell minns jag att Allan hade kontakt med även sedan han flyttat från Hissmofors. Brundell var en mycket lugn och fin människa.
När Allan Edwall flyttade från Hissmofors dröjde det flera år innan han tog kontakt på nytt med sina gamla kamrater från den tiden. Däremot hände det ganska ofta att Hissmoforsbor besökte Allan i Stockholm.
– Jag var själv dit en gång och hälsade på Allan. Det var någon gång på 1950-talet och då bodde han utanför Stockholm.
Francy Hammar bor i Örebro och var gift sedan 1948 med Allan Hammar. Allan gick bort i juni 1998. Hon kom att vara hos sina svärföräldrar i Hissmofors åtskilliga gånger, och hon fick höra många historier från pojkarnas liv i Hissmofors.
– Miljön på Hissmofors var nog inte så hälsosam att växa upp i, tror Francy Hammar. Där runt fabriken kunde det vara livsfarligt att leka, och en gång blev läget riktigt allvarligt. Det var när Allan (Hammar) och Allan (Edwall) försökte mata småbröderna med kisaska, vilket jag tror var ganska giftigt.
En gång följde Francy med sin Allan till Hissmofors på skoljubileum. Allan Edwall kunde inte vara med, men hon minns att det var mycket roligt att höra alla minnen från deras uppväxt.
– Där fick jag också klart för mig att han Svensson, patronen, var mån om arbetarna på Hissmofors. Dessutom berättade de mycket om sin lärare, Svennerstam, som de tyckte var trevlig. Han var till och med tillsammans med dem på söndagarna och tog med dem ut på promenader i skogen, berättar Francy Hammar.