Vid en grå, mossbelupen gravsten börjar jakten på Nils Asther.
Jag hade ju egentligen bara tänkt åka till min pappas grav vid Hotagens kyrka för att kolla läget. Plocka bort vissnad ljung och borsta av stenen litet grått vårdamm. Sedan hade jag tänkt spankulera omkring för att läsa historierna bakom stenarna. Lägga pussel, hitta berättelser för mitt inre. En samepojke på åtta år, ett par bröder i min egen ålder döda redan vid 18 års ålder. En trafikolycka? En släkting, några bekanta från förr. Minnas.
Det var en ruggig aprildag och isen låg fortfarande kvar på den majestätiska Hotagssjön.
Hotagen. Hot-agen: den hotande, stingsliga, stötande sjön, har ortsnamnsforskaren bestämt. Jag tror honom. Få sjöar blåser upp så snabbt och utan förvarning. Men nu har isen tämjt den.
Jag går runt och läser av stenarna. Försöker skapa bilder.
Ett stenkast från min pappas grav blir jag stående framför en ganska anspråkslös sten.
Jag läser:
H.V.
Nils Asther
*17 januari 1897
död 13 oktober 1981
Vinden tar i. Jag drar upp dragkedjan till hakan och blir stående med blicken mot gravstenen: Asther?
Namnet verkar bekant. Någon som vet? Någon som kan hjälpa?
Ähh, troligen inget speciellt, bara ett namn som fladdrat förbi i något sammanhang.
Blåsten skär genom märg och ben. Jag lämnar stenen och går och plockar ihop skräpet från min pappas grav.
Sedan åker jag hem.
Några dagar senare kom namnet för mig igen. Sittande vid datorn fick jag ingen ro förrän jag har rotat fram det.
Så jag googlade Nils Asther och fann ett intressant fascinerande människoöde. 35 000 träffar!
Där, framför mig under den anspråkslösa stenen vid Hotagens kyrka, låg en av filmvärldens förste älskare.
Det här är en berättelse om ett hittebarn i Köpenhamn, som växte upp i ett hem i Malmö där pappan ständigt förgrep sig på mamman, och om en ung pojke med konstnärsdrömmar och ett mycket fördelaktigt yttre, som hamnade i vägen för regissören Mauritz Stiller och författaren Hjalmar Bergman. De hjälpte honom till en karriär inom filmen. Därefter var hans karriär som filmskådespelare spikad.
Jag läser om hur han kastar sig i säng med både män och kvinnor och hur han den vägen går en ganska framgångsrik karriär till mötes. Han spelar mot alla de stora kvinnliga filmstjärnorna, Pickford, Crawford, Duncan och Garbo. Greta Garbo, som han för övrigt blir våldsamt förälskad i, men som inte besvarar hans kärlek.
På biblioteket får jag också tag i hans självbiografi, som gavs ut sju år efter hans död. I den, Narrens väg, berättar han om möten med alla de stora inom filmens värld, inte bara de på scenen, utan också väldigt frispråkigt om världen bakom. Han sluggar vilt åt alla håll och man får bilden av en ganska bitter människa som vill berätta om en oglamourös värld. Han berättar ingående om hur han blir förförd av regissören Mauritz Stiller och om hur författaren Hjalmar Bergman försöker, men aldrig vågar ta det slutliga steget. Nils Asther var en stor och firad stjärna fram till ljudfilmens genombrott, men då han hade problem med engelskan tappade han snart i status. Då räckte det inte med ett vackert yttre.
I slutet på 1950-talet återvände han till Sverige för att söka en karriär på hemmaplan, och han var också med i några filmer och teaterföreställningar, men drogproblem och sjukdom gjorde honom omöjlig även i dessa sammanhang.
Han slutar sin egen berättelse med en dikt:
”En skugga blott som går och går är livet,
en stackars skådespelare som väsnas och
gör sig till på scenen. Och sedan glöms bort.
Det är en saga berättad av en dåre.
Larm och lidelse som ingenting betyder
har lyst narrens väg till stoft och evighet.”
När han kommer tillbaka till Sverige träffar han också Iwo Wiklander för första gången. Denne tar som sin uppgift att hjälpa Asther tillbaka till liv och filmkarriär och blir något av hans personlige stöttepelare. Wiklander lägger mycket kraft och energi på att försöka skapa en ny plattform för den forne filmälskaren i svensk mark. Men Asther blir de sista åren en ganska besvärlig black om foten.
Det är Iwo Wiklander som är kopplingen till Hotagen. Han har sina rötter där, och en familjegrav. Och han och Asther har många gånger diskuterat om den trivsamma miljön kring kyrkbygden i Hotagen. Dit vill även Asther en dag.
Iwo Wiklander berättar i bokens efterord:
”Vi kom överens om att han skulle, vilket stod i hans testamente, bisättas i min familjegrav på kyrkogården i Hotagen, Jämtland. Där vilar min mor, min äldste och yngste bror, och di ska även jag och min familj en gång flytta.
Någon fridfullare kyrkogård än Hotagens kan man knappast hitta.”
Där får alltså gåtan sin slutliga lösning.
Här avslutas Narrens väg.
Här kan du se bilder på Nils Asther.
