Den vackraste skidbilden

Det här är den vackraste bild jag vet.
Titta och njut när Ragnar Föllinge-Persson gör skidåkningen till skön konst.
Titta igen.  Ser du snökristallerna som blixtrar som små eldpilar? Ser du blåklockorna som blommar i lingonriset där Ragnar Föllinge-Persson drar fram?
Se sådan stil han har! Det är ljuvligt vackert, fulländat som en målning Da vinci. Full av liv, must och rörelse. Framåt! Men ändå fullständig kontroll.
I en tysk skrift som jag hittar på nätet jämförs klassisk musik, klassisk konst och klassisk skidåkning. Mozart, van Gogh och Föllinge-Persson.
Blicken är riktad rakt fram, det är en rak linje från huvudet längs ryggen ner i låret och ut i foten som skjuter ifrån.

Jag tänker för mig själv:
• Sälj ut alla gamla jämtskåp till utlandet!
• Skänk bort kyrksilvret till behövande!
• Riv rådhuset!
• Rör bara inte min klassiska längdskidåkning.

Se på bilden: Hur kan man åka så vackert med full balans och harmoni och ändå åka så snabbt?
När månskäran släcker sig bakom Bergsberget i väster ringer jag upp den avbildade och avgudade:
• E 're Ragnar?
– Ja.
• Vad gör du?
– Je tiitt på Jeopardy.
•  Hur kunde du åka så vackert?
– Je vejt int. Je åkte som je hadd lärd me.
• Från barndomen i Gunnarvattnet?
– Nää, de va 'n dalkarl, Gunnar Larsa som bosatt se i Föling. Hän starta skiskola och je vårte uttagen å  då tog je ett hänom. Han åke så finnt.
• Jaha, så det var så det gick till? Åker du något i dag?
– Bäre om je ske ut å jaga.
• Minns du bilden?
– Ja, de va i Rättvik. Je ha'n som e tavel på vägga. Få si, jo, je ha skreve på baksin. De e femmiln. Je å n Assar hadd åkt lik fort fram te travbana som va hemä målan. Å je vann mä sex sekunn!

Där brast en illusion. Många brukade alltid framhålla Ragnar Föllinge-Persson som det mest urjämtska som fanns. Det var hans rötter i Hotagen som gjorde honom till en sådan stilåkare.
Förlåt pappa, men det där var bara trams. Det var en dalmas som lärde honom.

Jag tänker:
Det kan inte bara vara jag som bryder mitt huvud i dylika spörsmål. Jag ringer gamle tv-kommentatorn Sven Plex Petersson.
• Hej, är det Plex?
– Ja...
• Vilken är den störste stilåkaren genom tiderna?
– Alpine?
• Ja, vi börjar där.
– Då är det i min mening främst två, en äldre och en modern, som jag ser på det, och det är Stein Eriksen och Ingemar Stenmark. Stein var ju fantastiskt vig och stark utförsåkare. Han gjorde det enkla av det svåra, precis som för övrigt också Ingemar på sin tid.
• Och inom längdåkningen?
– Ja, en som åkte vidunderligt vackert var ju Föllinge-Persson. Jag gillar honom. Man kan nästan jämföra honom med Stenmarks utförsåkning. De motsvarar varandra.

Klick. Och jag var nöjd med vad jag hade fått höra. Jag och Plex. Och Föllinge-Persson. Kärlek till en fantastisk sport.


Jag läser: Längdåkning anses av många vara världens mest konditionskrävande idrott. Man använder i princip alla muskelgrupper vid utövande. Detta leder ofta till syrebrist i muskler som leder till mjölksyra – skidåkarens största fiende. Att bli elitåkare i längdåkning tar ungefär upp till tio år med total satsning. Man måste bygga upp kroppen rejält.


Jo, en sak till medan ni tittar på bilden. Kom ihåg att:
Femmilar ska köras som på Sixten Jernbergs tid.
I klassisk stil.
Ingen masstart.
Ingen skating.
Som Melcher Risberg. Och Föllinge Persson. Och så ska det dyka upp små Assar Rönnlundare i toppluvor bakom lador i alperna och köra livet ur ryssar, norrmän och finnar.

Jämtlands störste som vann i Holmenkollen

Han var kanske den störste skidåkare Jämtland fått fram genom tiderna, men ändå blev han helt utan titel i VM- eller OS-sammanhang.
Ragnar Persson, från Föllinge, är förmodligen den mest otursförföjde storåkaren på skidor landet sett. Han var känd som Ragnar Föllinge-Persson, och gjorde lilla Föllinge känt ute i stora världen på 1960-talet.

I dag är Ragnar i 70-årsåldern och sitter hemma i stugan på Storgatan i Föllinge och spelar sitt durspel.
– Det finns inget som är så roligt som att spela durspel, berättar Ragnar.
– Fast det är klart, jakten är inte så dum heller, fortsätter han, och nickar bort mot hallen till. På väggen hänger en ståtlig älgkrona.
– Den sköt jag på Vägaskälmarken. Det är 23 taggar, men bara 20 räknas. 297,6 poäng, säger han stolt, det är bara drygt två poäng från en guldkrona.
Och så klämmer han i med en melodi på tvåradersspelet igen.
Ragnar klämmer i med Lapp-Nils och norsk ringländer.
– Nu för tiden spelar jag både morgon och kväll, säger Ragnar.
Det var på 45-årsdagen som fru Rosita kom med presenten, ett alldeles nytt durspel. Därmed var hans lycka gjord.
– Sedan dess har han tränat varje dag. Och nog har han gjort framsteg, säger fru Rosita glatt.
Nu tränar Ragnar lika mycket med sitt durspel som han någonsin tränade skidor, om inte mer.
– Det blir nog mer tränat nu, säger han och spricker upp i ett leende.

Skidåkarkarriären blev också lysande.
Det var i skogarna runt Gunnarvattnet i Hotagen, som den i början av 1950-talet unge Ragnar Persson fick sin skidskolning.
Det var när han jobbade i den tunga timmerskogen han formades som skidåkare.
– Det gick ju aldrig att träna om kvällarna, för några elljusspår fanns inte på den tiden. Det blev till att köra på vägen till och från jobbet, berättar han.
– När jag skulle till mitt första junior-SM arbetade jag i skogarna väster om Rörvattnet. Då tog jag ledigt en vecka före tävlingarna för att få träna, men det blev nog mest med geväret på ryggen, fortsätter han och spricker upp i ett finurligt leende.
På den tiden tävlade Ragnar för Hotagens IF och sitt första DM-tecken tog han i Ragunda.

För Ragnar gick nu karriären spikrakt uppåt. Han vann tävling efter tävling, och snart började man tala om den givne efterträdaren till Sixten Jernberg.
Då började otursperioden i Ragnars liv.
Det hela började vid värlsmästerskapen i polska Zakopane 1962. Ragnar ansågs, trots att han vann testlopp efter testlopp, vara alltför ung och oerfaren för att få starta på någon av sträckorna.
Året efter, 1963, var ett mellanår och Ragnar var i kanonform. Vid SM tog Föllinge-Persson två titlar, 15 och 30 kilometer och Ragnar var vinterns skidkung. För att ytterligare understryka detta vann han också femmilen i Holmenkollen.
Då gjorde han sin femmilsdebut och vann i utklassningsstil. Norrmannen Einar Östbye blev besegrad med över två och en halv minut!
– Den största segern, säger han själv. Om inte skidspelssegrarna i Falun och Kiruna är lika stora.

1964 var ett nytt stort internationellt år för skidåkarna. Det var olympiska spel i Innsbruck och Ragnar och hans lagkamrater intog Seefeld.
– Men då var jag ur form. Jag hade ont i en hälsena för OS och så brände jag mig på en vedspis. Därför tog det tid med läkningen. Jag kunde åka fyra-fem kilometer innan  jag kände att det var omöjligt, säger Ragnar.
Efter OS nådde Ragnar formtoppen, två veckor för sent.
– Vi åkte ett elljuslopp i Örnsköldsvik direkt efter OS och då åkte jag jämnt med Assar Rönnlund. Det kändes så bra att jag frågade honom om han åkt för fullt. Och när han nickade till svar och knappt kunde prata förstod jag att jag skulle ha en chans på SM ändå.
Veckan före SM laddade Ragnar upp på hemmaplan.
– Det är några fäbodar en bit härifrån som det är en lång motbacke till. Där trampade jag upp ett spår och så åkte jag, upp och ner hela dagarna. Jag körde ur mig allt och körde helt slut.
Så blev han då skidkung igen.
Vid SM i Rättvik tog han två nya segrar och besegrade hjältarna från Seefeld, Assar Rönnlund, Sixten Jernberg och Janne Stefansson.

1966 var nästa stora år. Skid-VM avgjordes i Oslo och äntligen skulle Ragnar få sin efterlängtade titel.
– Men den gången förstörde vi oss redan innan vi åkte till Oslo, avslöjar Ragnar.
– Vi tvingades mer eller mindre till ett testlopp i mycket stark kyla. Själv ville jag inte åka, men ledningen sa att jag var tvungen.
– Efter loppet satte vi oss i bilar och åkte direkt till Oslo, fortsätter Ragnar.
– Vi blev sjuka allihopa. Det var bara Janne Halvarsson och Ingvar Sandström som klarade sig.
Därmed var ett nytt svart kapitel skrivet i svensk skidhistoria. Det blev inga medaljer i Oslo för svenskarna.
– Efter 1966 och framåt fick jag känning av en ryggskada som jag besvärades mycket av och jag funderade på att lägga av, fortsätter han.
Trots detta lyckades Ragnar vinna två ytterligare svenska mästerskap. 15 kilometer 1966 och tremilen två år senare.
– Men sedan fick det vara slut.
Ragnar var då i 30-årsåldern och insåg att han var tvungen att sluta för sin onda ryggs skull.
Därmed var en sagolik skidkarriär till enda. Skogsarbetaren från Gunnarvattnet blev ändå historisk trots att han inte vann VM eller OS. Hans femmilsseger från Holmenkollen skriker nästan lika högt. Om inte högre.

FAKTA:
Ragnar ”Föllinge” Persson
Föllinge.
Född: 19 september 1938 i Gunnarvattnet, Hotagen.
Yrke: Skogsarbetare, linjemontör.
Idrottsgren: Skidåkning.
Klubb: Norra Hotagens IF, I 5 (Östersund), Föllinge IK (1960-1968), Åsarna IK (1969).
Meriter: 1:a på 50 kilometer i Holmenkollen 1963.
Svenska Skidspelen: 1:a på tremilen 1963 och 1964.
2:a på 15 kilometer i Lahtis 1962.
Svenska mästerskap: Totalt 6 individuella SM-tecken mellan 1963 och 1968. Dessutom 2 stafettguld 1965 och 1967.