|
Perssons
Bodil och Gösta Persson, Utgård, söndag 12 oktober klockan 18.36.
För Bodil, 52 år, och Gösta Persson, 56, i Utgård är det just nu mycket som kretsar kring dottern Katarinas resa till Australien. En resa som börjar likt en semestertripp, men som sedan ska bli kanske uppemot ett år lång.
Hur har hon det? Ska hon få med sig alla prylar? Kommer pengarna att räcka? Hur blir det med maten?
Ja, frågorna är många och det är klart att oro och ängslan finns där innan de vet hur det går för henne.
– Förståndet säger att det är bra och utvecklande för henne. Om jag tar en vecka i taget tror jag att det går bra, säger mamma Bodil.
Katarina, som är 19 år, och som i somras gick ut gymnasiet, åkte i fredags. Helt ensam till andra sidan jordklotet, down under, eller Australien om ni så vill.
– I går ringde hon från Australien. Hon var framme, berättar Bodil och Gösta när jag träffar dem en söndagsafton hemma i köket.
De är lättade över denna första kontakt sedan i fredags.
Hur var det då att släppa iväg dottern på hennes långa resa?
– Det kändes. Det är hemskt att säga att jag var spysjuk och riktigt illamående, men det var jag, säger Bodil.
– Jag litar på henne och vet att hon klarar sig. Det som kan vara litet jobbigt är att hon har så mycket prylar att hålla reda på när hon ska mellan olika platser, säger Gösta,
Hur är det annars, trivs ni i Kälom?
– Ja, det känns nog inte som man vill flytta härifrån, säger Gösta.
– Det känns så skönt att åka hit efter avslutat arbete. Det är som att dra sig tillbaka och jag kan pusta ut när jag kommer hem hit. Men det är klart, att ibland längtar man ju bort också, säger Bodil.
De två flyttade in i huset 1981. Då kom de från en lägenhet i Krokom. Året därpå blev det klart att de skulle bli föräldrar och i oktober 1982 hämtade de Henrik i Colombia. 13 oktober såg de honom för första gången.
– Det var själva ”synelse-dagen”, som Henrik brukar säga, berättar Bodil.
– När jag var ute och gick i gårkväll kom jag på att vi reste till Colombia samma datum, tionde oktober, som Katarina åkte till Australien. Dessutom slog bilens kilometerräknare om till 10 000 mil när vi skjutsade in henne till flyget, så det var mycket med tio nu på slutet, fortsätter hon och skrattar.
Henrik är i dag 21 år och har efter ett par år med jobb i Stockholm kommit tillbaka och bor nu i Östersund där han är arbetssökande. Han brukar ibland vara extraanställd på Radisson SAS Hotell.
Vilka intressen försöker ni odla?
– Glädjen för mig är att kunna odla och pyssla på. Trädgårdsarbete är nog det mest avslappnande. Det är viktigt för mig att komma ut eftersom jag har ett jobb som innebär att jag är inomhus. Det är ett ganska abstrakt jobb, även om vi har med människor att göra, säger Bodil.
Bodil arbetar som handläggare på försäkringskassan i Krokom. När hon är hemma försöker hon som sagt vara ute så mycket som möjligt.
- Att åka på utflykter och turer på skidor är fantastiskt, åhh vilken naturupplevelse det kan vara! säger hon.
Dessutom läser hon mycket.
Engagemang för byn eller föreningsliv?
– Det kanske inte blir så mycket för byn. Än så länge är jag nöjd bara med att bo i byn. Det räcker gott och väl. Jag är inte den typen som är med så mycket. Jag drar mig hellre undan litet. Men jag är fortfarande ordförande för Röda korskretsen, berättar hon.
Bodil tror också att det är orealistiskt med många olika projekt på gång.
– Det måste nog finnas ett visst befolkningsunderlag för att det ska vara någon mening att driva olika saker. Jag är ingen eldsjäl själv, men visst skulle jag kunna tänka mig mindre studiecirklar eller mindre träffar någon gång i månaden bara för att träffa andra.
Hur ser du på gemenskapen i byn?
– Det är mycket bra med den gemenskap som finns, men det kan också vara bra att åka i väg och träffa andra utanför byn. Jag tror att vi i Offerdal skulle behöva vara tillsammans i alla byar för att utvecklas, säger hon.
Bodil är ganska engagerad i både motionsgymnastik i Änge och yoga i Tulleråsen. Och till helgen ska hon till Ede på målarkurs.
Gösta jobbar som undersköterska på sjukhemmet i Krokom.
– Jag jobbar med avlastning och rehabilitering av människor som kommit från sjukhuset, berättar han.
Det blir mycket nätter?
– Ja, det blir det. Det är jobbigt i längden, men jag blir mer ledig. En hel vecka varje gång.
– Det är ju bra att det finns sådana möjligheter till jobb för oss båda, tänker Bodil.
– Det är ju ingen hög lön, men det finns andra fördelar med att bo så här. Jag är ofta ute i naturen, och jakten är ett av mina stora intressen, berättar Gösta.
Gösta och Bodil berättar också om årets stora förändring på gården. De har grävt för jordvärme ute på åkern nedanför berget.
– Vi har grävt ner 800 meter slang. Den ska ner minst en meter men det blev nog litet grundare på några ställen eftersom det inte är så djupt ner på berget. Till veckan kommer de och ska koppla in. Det ser vi fram emot, säger Gösta.
– Men vi ska fortfarande ha litet ved som komplement, berättar Bodil.
Hur tror ni Kälom ser ut om tio år?
– Det ser nog ut som i dag, tror Gösta.
– Några dör men några ungdomar flyttar säkert också tillbaka till byn. Finns det bara någonstans att bo är jag övertygad om det, fortsätter han.
– Om det blir många glada pensionärer i byn så kan det bli litet liv i luckan. Många som får vara friska är alerta som pensionärer och då kan det hända saker, tror Bodil.
Bilden på Bodil och Gösta är tagen i deras kök på söndagskvällen 12 oktober. Gösta har nyss kommit hem från dagens älgjakt där de sköt en kalv. Nu väntar de på att få slå sig ned framför TV-apparaten och följa damernas VM-final i fotboll. Matchen börjar om drygt 20 minuter.
Coméns
Toivo och Eivor Comén, Västerulfsås, tisdag 18 november klockan 20.47
Hos Toivo och Eivor Comén uppe på backen går diskussionsvågorna höga.
Det handlar om så vitt skilda saker som vindkraft, byråkrati och Bert Carlsson, just det, Skara-Bert. Men han nämns mest som avskräckande exempel på hur en manligt styrd värld sätter agendan för hur saker och ting ska vara. Bert Carlsson bestämmer på ett sätt hur unga flickor ska se ut för att bli framgångsrika på scenen.
Det är Eivor som har ordet:
– Jag tänker på de unga flickor jag ser på stan, de ser så tunna och smala ut och de har de senaste kläderna på sig, men de ser inte ut att må bra. De är formade av krav som inte är bra för dem, säger hon.
Hon känner starkt för de här frågorna. Hon noterar hur människor ser ut att ha det, och hur det egentligen borde vara.
– Det finns så mycket man skulle kunna skriva om när det gäller såna frågor. Jag funderar också mycket på hur samhället fungerar och det system vi lever under. Om man inte tar tillvara på yngre personer och de som vill annorlunda så kan det sluta med en katastrof, säger hon.
Sedan börjar vi prata om byråkrati.
Toivo berättar en sedelärande historia om hur han får med sig ett antal byråkrater från länet på en resa till Nordirland där de får möjlighet att uppleva nordirländaren Alistair och hans sätt att jobba med utveckling av olika byar. De blir fascinerade av vad de upplever – en människa som jobbar utåtriktat och offensivt och som finns där människorna finns, det var något nytt.
– Sen åkte vi hem och var helt på det klara med att vi måste dra igång ett nytt sätt att arbeta och att vi som grund skulle använda det vi lärt oss på Nordirland. Men det slutade med att mina vänner byråkraterna till slut ändå ansåg att det var ju på det sättet de redan arbetade (!). Sedan dog det hela ut.
– Hade jag vetat att det var så här jag själv var som byråkrat en gång i tiden skulle jag ha jobbat på ett helt annat sätt, säger Toivo.
Toivo arbetar som rådgivare inom kooperativ utveckling. Kontoret finns i Ås.
Vad är roligast med ditt jobb?
– När jag ser hur byar går ihop och bildar bygrupper för att göra saker tillsammans och utveckla idéer, det är roligt.
Det är det ditt jobb går ut på?
– Ja, att hjälpa grupper som vill starta kooperativ verksamhet.
Eivor jobbar som studievägledare i Sensus, som är kyrkans studieförbund. Hon stortrivs med det.
– Tänk att få möjligheten att sluta sitt yrkesverksamma liv med ett sådant jobb. Det är fantastiskt, säger hon.
Hon berättar att hon tidigare inte förstått vilken roll kyrkan egentligen spelar.
– Den är ju jätteviktig. Titta bara på dess bredd på verksamheten, här finns allt från unga till de allra äldsta. Och dessutom satsar kyrkan mycket på familjeverksamhet. Och det har hela tiden funnits mitt ibland oss utan att vi känt till det, säger Eivor.
Hur trivs in i Kälom?
– Det är mycket som är så bra när man bor så här. Vi känner att vi ingår i en gemenskap, vi bor en bit ifrån varandra men ändå nära, säger Tovio.
– Här sker det saker hela tiden och det är många som delar på ansvaret för kollektivet.
Varför tror ni byn är livaktig i dag?
– Jag tror det var i början på 1990-talet då det skedde en inflyttning till byn, det var flera krafter som flyttade in. Jag minns att det började med att vi fick in en kvinna i styrelsen, det var en liten kupp. Sedan samlade vi alla tanter i byn för att försöka få igång ett musikkafé där pengarna skulle gå till en bypott som skulle bli en grundplåt till ombyggnad och restauration av bygdegården. Det var kvinnorna som fick igång en diskussion och där lade vi grunden till det hela. Jag kommer särskilt ihåg ett uttalande av Astrid Persson i det sammanhanget. Hon sa: ”Kunde vi 1936 så ska vi väl klara av det nu också”. Det var startskottet, berättar Eivor.
Sedan dess har Eivor varit med och styrt en del av utvecklingen av byn, inte så mycket i styrelsejobbet i byalaget, men som drivande i kulturgruppen har hon fått fart på byns kulturliv. Det engagemang hon lägger ner där har satt Kälom på länets kulturkarta. De allra flesta vet snart var Kälom ligger, mycket tack vare alla de kulturengagemang som arrangerats i byn på senare år.
Toivo är just nu hårt engagerad i ett vindkraftprojekt, Offerdalsvind, som jobbar för att sälja vindkraftsandelar till invånarna.
– Nu är det nämligen klart med alla markägarkontakter. Vi har letat i efter en lämplig plats i Offerdal att bygga på och nu är det klart att det ska byggas ett flertal vindkraftverk på Råshön (uppe på Bergsberget), säger Toivo.
Han berättar att ett danskt företag har tagit på sig att bygga snurrorna, där en enda snurra kostar 17 miljoner (!). De blir 78 meter höga och vingarna har en diameter mellan ytterspetsarna 82 meter. Varje snurra producerar 4 miljoner kilowatt per år.
– Att jämföra med Långforsen som producerar 12 miljoner. Tre av våra snurror motsvarar alltså Långforsens produktion av elström. Vi vill erbjuda Jämtkraft att köpa tre av snurrorna så behöver de inte lägga ner en massa pengar i Långforsen, säger Toivo.
Vilka andra intressen har ni?
Toivo har de senaste åren ägnat sig en hel del åt olika byggnadsprojekt på gården. Bland annat har det blivit ett garage och så har han renoverat bryggstun.
– Han har varit fullständigt absorberad av detta, säger Eivor och skrattar.
Eivor har sina fingrar med i det mesta som händer i byn. Det blir till hennes intressen. Och så finns ju också tvååriga barnbarnet Elias i deras liv nu. Sonen Jens har bildat familj och bor tillsammans med Elias och Sara på Frösön.
Hur ser det ut om tio år?
– Bor vi här då, det vet man inte. OM Jens och Sara vill flytta hit och ta över det här en dag får vi kanske flytta på oss, säger Eivor.
– Kanske har vi då tagit upp tråden med äldrekooperativet igen. Idealet vore att få till några lägenheter i byn för äldreboende. Den tanken lever hos mig än. Det är hemskt att se de äldre i byn flytta iväg, säger Toivo.
Bilden på Eivor och Toivo är tagen i köket en sen höstkväll. Eivor säger att hon snart blir pensionär, och då ska hon ägna tid åt att förändra världen. Eivor är 64 år. Toivo, som är 63 år, försöker sälja andelar i ett vindkraftsprojekt på Bergsberget.
Nolerviks
Stefan, 46, Margaretha, 47, Vilma, 3, Mikaela, 19 (med pojkvännen Peter), Tobias, 16, och Viktor Nolervik, 9 år , Utgård, söndagen 5 oktober klockan 17.55
Ur kaos föds ordning, sägs det.
Det vete katten.
Som när vi i Nolerviks familj ska samlas för fotografering. Det går nästan inte. Det är alltid någon borta, eller någon som inte kan koncentrera sig, eller någon som helt enkelt inte vill fotograferas.
Då kan det kännas litet tungt och då är det lätt att det slutar i kaos, men någon ordning blir det aldrig.
Nåväl, till slut fick vi ändå till en bild. Moster Gun-Britt tog den. Men äldste sonen, 23-årige Kristoffer, som jobbar som säkerhetskontrollant på flyget, han är inte med. Han är inte längre skriven i byn.
Det är Mikaela, 19, och Tobias 16 år. Mikaela jobbar som bokhandelsbiträde på Hübenettes bokhandel i Östersund och Tobias går första året på samhällsprogrammet med inriktning media på Wargentinsskolan.
Hur de trivs i Kälom? Så där.
– Jag längtar hit ibland när jag är i stan, men jag skulle inte vilja bo här för jämnan. Det är så långt till allt och man har ingenstans att ta vägen. Dessutom saknas bussförbindelser och bra affärer, säger Mikaela.
Tobias trivs ganska bra, men saknar ett par saker mest av allt:
– Bredband. Och så är det alldeles för få ungdomar här.
Vad är bra med Kälom?
Tobias: – Lugnet.
Mikaela: – Jag tror det är bra att ha växt upp i den här miljön. Det är bra när man är barn.
Kan ni tänka er att bo i byn när ni blir äldre?
– Ja, men först sedan jag har sett mig om i världen. Jag ska till Japan och USA, säger Tobias tvärsäkert.
– Det är samma för mig, jag vill också ut och se mig om i världen. Jag ska se Irland och Skottland och jag kan också tänka mig att stanna där ett tag, säger Mikaela.
Framtiden?
– Jag vill ut och resa och se andra platser och kulturer. Och så ska jag skaffa barn och familj – och ta körkort, säger Mikaela.
– Jag ska till Japan och jobba. Jag vill skapa TV-spel och utveckla consoller – alltså basenheter. Sådant är de bra på i Japan, berättar Tobias.
Tycker ni att ni har möjlighet att påverka er situation i byn?
– Ja, det kan man nog, men jag har aldrig tagit egna initiativ. Det där låter jag vuxna ta hand om, säger Tobias.
– Det känns som man aldrig har fått prova. Det är oftast samma människor, som är med och ordnar, säger Mikaela.
Vad skulle du vilja ha för typ av arrangemang för att gå på bygdegården?
– Jag vet inte, jo, det gör jag visst. En irländsk pubafton skulle vara häftigt. Då skulle jag gå, säger Mikaela.
– Det som arrangeras i dag riktar sig väl oftast till en målgrupp, medelålders, och det är litet synd, säger Tobias.
Hur tror ni det ser ut i byn om tio år?
Tobias: – Heldött. Det är nog inget mer rave i byn då än vad det är i dag, säger han.
Mikaela: – Seriöst – jag vet inte. Alla människor är olika. Någon som åker förbi kanske skulle stanna till och tycka att det är vackert här. De kanske skulle vilja flytta hit. Jag tror också att byn skulle må bra av att det flyttade hit flyktingar från andra länder. Då skulle byn leva upp och det skulle kännas som om det skulle tillföra byn något, säger Mikaela.
I familjen finns också Vilma, som fyller tre år om några dagar. Hon går på dagis i Tulleråsen på dagarna. Viktor är nio år och går i tredje klass i Landöns skola.
När vi frågar Vilma vad hon ska bli när hon blir stor vet hon först inte, men sedan svarar hon:
– Häxa. Då ska jag skrämma er och då springer ni bort, säger hon.
Sedan vill hon inte bli intervjuad mer.
Vi frågar Viktor vad han tycker är bra med Kälom.
– Det är bra att jag har en kompis, säger han och tänker på jämnåriga Josefin.
Vad tänker du bli när du blir stor?
– Fotbollsproffs, för det tror jag är jättekul. Det är tufft att sparka hårda bollar i mål, svarar han.
Intressen?
– Det är fotboll och idrott och datorspel. Jag spelar gitarr och det är kul. Och så är det oftast kul att vara på skolan.
Var ska du bo när du blir stor?
– Jag ska bo i Kälom – går det att vara fotbollsproffs då?
Margaretha trivs bra i Kälom.
– Ja, för det mesta gör jag det. Men när vägen är som sämst då kan jag tänka att ”nu flyttar vi om inte vägen blir bättre!”.
De senaste två åren har Margaretha läst en ettårig högskoleutbildning på distans. Hon har läst in två års studier i ortodonti, så nu är hon ortodontiassistent, vilket innebär att hon jobbar med egna patienter som ska ha tandställningar.
– Det har varit mycket lärorikt och det känns väldigt bra att ha gått kursen. et är skönt att det är över. Det har varit ganska tufft, säger Margaretha.
Stefan, som jobbar som kulturskribent och personalansvarig på Östersunds Posten, har gått en 20-poängskurs i ledarskap på Mitthögskolan i Östersund.
– Det är bland det mest utvecklande jag gjort för egen del. De här kurserna har gett mig otroligt mycket, både i min tjänst och som privatperson. Jag vet bättre i dag varför saker och ting sker och förstår bättre varför det blir som det blir i relationer mellan människor. Det har varit en fantastisk upptäckt.
Han har också en del synpunkter på hur arbetet i byn skulle kunna bli ännu bättre.
– Det handlar ganska mycket om förtroende och delaktighet i byns göromål, om att bli sedd och att de som bor i byn känner att de betyder något och att alla ges samma möjligheter. Ofta är det så, men inte alltid. För att ta ett exempel: Jag tycker det borde vara lika okay att nyckeln till bygdegården finns hos någon av byns ungdomar, eller kvinnor, som hos några få utvalda. Vill vi få ännu mer liv i bygdegården bör vi vara mer tillåtande och tro att andra kan fixa saker och ting. Det är viktigt för att känna delaktighet i byns angelägenheter.
Margaretha håller inte riktigt med.
– Det är bra att tillgängligheten till föreningshuset ökar, men det är bra att vissa har ansvaret. Men om man exempelvis kommer på att man ska iväg och spela pingis med barnen en vinterdag och inte har någon bil kan det vara svårt att få tag i en nyckel. Då skulle jag önska att det fanns en nyckel gömd i uthuset, säger Margaretha.
Hur är det med sammanhållningen i byn?
Stefan:
– Många pratar om sammanhållningen i byn och att den är viktig. Då bör vi definiera ordet sammanhållning tycker jag. Om sammanhållning innebär att vi alltid tycker lika, håller ihop utåt och sopar problem under mattan, nej, då är sammanhållning inget att sträva efter.
Vad handlar det om då?
– Jag tror att ett bättre ord är samverkan. I den här byn är vi bra på att göra saker tillsammans eftersom vi respekterar varandra och varandras åsikter. Att vi samverkar innebär inte att vi alltid tycker lika, eller att vi alltid är sams. Ur konflikter föds både kreativitet och sådant som kan vara positivt och lyfta byn. Vi är helt enkelt oftast bra på att samverka, det finns en sådan kultur här, och den skulle vi kunna bygga vidare på.
Margaretha är osäker på vilken åsikt hon har i frågan om Långforsen.
– Det är en svår fråga som jag inte tror att det finns bara ett svar på. Det kan kännas som att ingen vill lyssna till de personer som tycker det är okay att Jämtkraft bygger ut.
Stefan tror på en dialog med bolaget.
– Att ta en dialog med Jämtkraft är att vara konstruktiv. Det tror jag på. Att vara avvisande är att sträva bakåt. Det är min helt personliga ståndpunkt i den frågan, säger han.
Kan ni tänka er ett engagemang i byalagets styrelse?
– Min personliga åsikt är att det vore bra för byn med större omsättning när det gäller exempelvis styrelseplatser i byalaget. Om det är en gammal kultur som säger att man inte kan framföra kritik mot styrelsen eller att ett byte av styrelsemedlem är detsamma som att tala om att den styrelsemedlemmen har gjort ett dåligt jobb, ja, då är det dags att bryta den kulturen.
Det gäller ju att försöka lyfta människorna runt omkring sig. Jag tycker att strukturen är ganska stel och det är för lätt att bara välja om olika personer. Bara för att man inte blir omvald ett år innebär ju inte det att man är diskvalificerad för livstid. Inom ett par år kan man vara tillbaka igen.
Du själv då, hur ofta tar du initiativ och engagemang för byalaget?
– Jag försöker jobba för byn på mitt eget personliga sätt. Det kan vara att göra den här typen av intervjuer, för att undersöka hur byn mår eller att vara delaktig i de olika evenemang som genomförs. Men det känns också som om vi har haft fullt upp ändå med att fostra fem barn.
Margaretha tycker det är bra att människor engagerar sig så mycket som möjligt.
– Jag känner att jag inte kan engagera mig lika mycket som andra, men jag är övertygad om att det också har stor betydelse för byn att ”bara bo” här, säger hon.
Bor du kvar om tio år?
– Ja, om tio år bor vi säkert kvar här, men längre fram i livet vet man aldrig, jag har lätt att anpassa mig och acklimatisera mig på andra ställen, men att få bo här under barnens uppväxt har varit helt perfekt, säger Margaretha.
Intressen?
Margaretha tycker om att hålla på i trädgården och driver också gärna upp egna plantor.
– Vi har ju växthus, så det är spännande att se om man lyckas med olika odlingsprojekt.
– Jag tycker också om att hålla på med inredning samt målning och tapetsering, säger hon.
Stefan
– I sommar har jag byggt en bakugn i bryggstun tillsammans med övriga familjen och så håller jag på med en hel del skrivprojekt, som vi får se vad det blir av. Jag försöker också hålla igång så gott det går, och springer en eller ett par gånger i veckan. Det räcker för mig just nu.
– Mitt arbete är också ett av mina intressen. Jag har ett oerhört stimulerande och intressant jobb, och sedan jag började på ÖP fösta september 1984 har jag aldrig åkt på jobbet med känslan av att vantrivas. Det är ett mycket kreativt och utvecklande jobb, säger Stefan.
Något du skulle vilja med förbättra med Kälom?
– Vägen måste bli bättre och så vill jag ha väglyse genom byn. Jag tycker inte om att gå i mörker, säger Margaretha.
– Är det något jag behöver eller som jag vill se så finns stora möjligheter att hitta det till exempel i Östersund eller i Krokom. Vi bor ju ganska centralt ändå i Kälom, fortsätter hon.
Stefan saknar en badtunna.
– Just nu vill jag ha fler mötesplatser i byn, jag vill ha väglyse och asfalt på vägen, en badtunna med vedkamin vid badhuset så att bastun blir till en mötesplats för fler än bara män, jag skulle vilja att vi tillsammans i alla åldrar i byn drog igång någon sorts revyverksamhet och jag skulle vilja att vi anpassade kulturutbudet till flera åldersgrupper. Jag har räknat ut hur många evenemang vi haft de senaste åren för de allra minsta, som Josefin och Viktor, och de är lätträknade. Där behöver vi lägga mer kraft. Jag skulle vilja starta biblioteksverksamhet och jag skulle vilja att vi började spela innebandy, damer och herrar tillsammans, i bygdegården och jag skulle vilja att vi hade flera festtillfällen, kanske bara som after work ett par fredagskvällar i månaden på bygdegården. Det skulle vara trevligt.
|
|