Här är han, en av Jämtlands roligaste människor enligt mångas omdömen: Esbjörn Ogevall, recitatör, skådespelare, berättare, sångare, estradör.
– Ja, allt sånt som inte ger så mycket pengar!
Jag hade ynnesten att få träffa honom en eftermiddag för en tid sedan. Över en kopp kaffe och en bakelse fylld av saftiga transfetter berättade han bland annat om sitt senaste jobb. Han åkte runt på en berättarturné där han dels läste texter och citerade, men också berättade om människorna bakom. Allan Edwall och1700-talspoeten Anna Maria Lenngren.
– Allan gör jag för första gången. Det är så många som gjort saker om honom, men det jag kan tillföra är ju att jag är uppväxt på Hissmofors och kan miljön. Och så kände jag samma människor som Allan. Kanske kan jag bidra med något extra tack var det.
När Esbjörn inte åker runt på berättarturné kan han ses på Stockholms gator där han går runt och filosoferar.
– Jag åker ned några dagar då och då för att titta på husen, leta reda på gatorna och se filmer för mitt inre. Jag tänker då att där, ja där har ju Sigge Stark bott, och där Sten Bergman, och där hände det och det och därborta…Jag älskar Stockholm och att bara vandra runt för mig själv på gatorna där. Jag har ett litet krypin där som jag brukar använda.
Att lyssna på Esbjörn är en kulturupplevelse. Han fyller dig med tankar och värme. Han överraskar dig. Han ser dig, han bryr sig, han lyssnar, och han berättar. Och tid har han alltid. Om du har tid.
Han lever för kultur. Han ÄR kultur. Och han vågar göra det spontana.
– En gång i vintras såg jag en lång kö utanför en kyrka. Jag ställde mig också i kön och efter en ganska lång stund frågade jag en av de andra ”Varför står vi i den här kön?”. Mannen svarade ”Va? Vet du inte det?”. Nej, det visste jag inte, men det visade sig vara kön till en julkonsert. Den var bra.
Du är spontan?
– Ja, jag är väldigt spontan. På en minut kan jag bestämma mig för att flytta till Blekinge. Jag har litet svårt att binda mig till en ort – eller en människa.
Och så det här med kultur. Vad betyder den?
Det var som att vrida igång en klocka. Han berättade allt medan de andra kaffegästerna kom och gick.
Han sa att kulturen betyder mer för honom än pengar. Att han lever och har alltid levt väldigt enkelt och spartanskt. Billigt. Hur enkelt?
– Jag har aldrig haft bil och jag har inga möbler. Jag har en liten etta med en säng. Jag lagar ingen mat, jag kan faktiskt inte laga mat
• Äger du ingenting?
– Böcker.
– Ja, det förstås. Böcker.
– Ja, böcker betyder väldigt mycket för mig, men jag behöver inte nödvändigtvis äga dem. Jag lånar många böcker, och ofta sitter jag några timmar på biblioteket och läser.
• Pengar?
– Nej, jag är ganska fattig men mer pengar behöver jag inte. Upplevelsen är helt tillräcklig för mig och jag tycker det känns nästan obehagligt när någon vill höja min lön.
• Så lönen är inte viktig?
– Nej, inte för mig. Inte ett dugg. En gång fick jag ett samtal från min förra arbetsplats Jamtli – som för övrigt var en alldeles fantastisk plats att jobba på – och sa att de hade höjt min lön. Jag blev nervös och sa att det var alldeles bra som det var och inte skulle jag ha mer betalt, så jag tackade nej till högre lön.
• Varför då?
– Men kära nån, jag har ju tillräckligt! Tid har jag. När någon vill betala mig mer känner jag att det förpliktigar. Det ställs ännu högre krav, jag blir ännu mer låst. Jag har så jag klarar mig, det är viktigast. Möten med andra människor ger mig mer än alla pengar i världen.
• Möten?
– Ja, möten på stan, eller på ett tåg, man möter någon, samtalar, och tar ett ganska stort kliv härinne (han tar sig för bröstet). Förstår du? Ett sådant möte kan räcka länge – men det kan också göra att jag går vidare och är litet nedstämd. Men det har ändå gett mig något. Jag har alltid känt mer för upplevelser än för att köpa saker.