Tidigt på måndagsmorgonen 19 april 1971 grips pensionären Gösta Johansson på grusgången till sitt hem i Hissmoböle utanför centrala Krokom. Han har precis kommit ut och lagt sitt mausergevär på förstubron och nu överlämnat sig till polismännen Johnny Jonsson, Carl-Olof Möller och Sten Kristiansson.
Tidigare under den natt som gått har han skjutit en polisman till döds och skadat en. Och han har hållit en hel bygd och ett 30-tal poliser i skräck.
I sina fickor har han en tandborste, en tub tandkräm – om han skulle bli borta länge – och en visselpipa i en snodd. Visselpipan brukade han använda i sina försök att få tyst på grannarnas skällande hundar.
Han hade vid flera tillfällen pratat både med grannarna och med den lokala polisen om detta, men inte tyckt sig få något gehör.
Han kände sig nonchalerad och kränkt och eftersom ingen lyssnade på honom tog han lagen i egna händer. Han skulle skjuta ”så det hördes från Treriksröset till Sundsvall och till Smygehuk” för att få tyst på hundarna.
På kvällen 18 april hade hundarna skällt extra mycket och han bestämde sig för att en gång för alla få ett slut på oljudet. Han tog sitt mausergevär och gick ut på förstubron i den blå aprilkvällningen och sköt sju skott mot grannens hus.Grannen hade precis kommit ut på förstubron för att ta ställa ifrån sig stövlarna när ett av skotten smet mellan hans ben. Familjen tog skydd i källaren och en av sönerna lyckades så småningom åla sig fram till en telefon och kunde därmed kalla på polis.
Det var början till slutet för Gösta Johansson.
Brister i förståelse mellan den ensamme pensionären och polismännen gjorde att han barrikaderade sig i sin lilla stuga. När polismännen bultade på hans dörr med piasavakvastar och enligt Gösta Johansson inte ville lyssna på honom tappade han besinningen och sköt genom väggen. En av polismännen skadades. Senare sköts en annan polisman till döds genom ett fönster. Allt skedde i blindo.
När mörkret kom släcktes all vägbelysning och k-pistskärvar och skottsalvor smattrade genom natten. Polisen kastade in tårgasfacklor i huset och Gösta Johansson kastade dem tillbaka. Ambulansbilar kom, och for. Den lilla tystlåtna och tidigare så lugna byn vid infarten till centrala Krokom var nu plötsligt ett inferno av poliser i skottsäkra västar, media och vanliga nyfikna medborgare som ville se vad som var på gång.
Plötsligt en hel timme utan ett enda skott.
Någon ropar i mörkret:
– Är gubben död?
Sedan en knastrande megafonröst:
– Gösta Johansson, det är polischef Högberg som talar, kasta ut ditt vapen genom fönstret och kom ut på förstubron med händerna ovanför huvudet!
Ingen reaktion.
Plötsligt ser någon av polismännen som tagit skydd bakom en polisbil på uppfarten till huset hur det fladdrar till i en köksgardin.
– Se upp!!! Gubben lever!!!
Och så small det på nytt från Gösta Johanssons lilla stuga. Skottet smet precis förbi en av polismännen som låg i ett vattenfyllt dike. Elden besvarades och så fortgick det natten igenom. Eldstrider och rop, höjd puls och dramatik. Kaos i Krokom. När polismännen skjuter som mest perforeras den lilla rappade kåken av skotthål. Gösta sitter då på golvet bakom spismuren och håller händerna för sina öron. Han är rädd. Men ge sig? Nej, nu måste han löpa linan ut.
Det var först runt klockan sju på morgonen när polisen la ut rökgas i området som Gösta Johansson gav upp. Det var för övrigt en underbart vacker morgon med strålande solsken som allt blev som vanligt i Hissmoböle.
I tidningarna dagen efter framställdes Gösta Johansson som desperado och mördare. Men Gösta Johansson var knappast någon mördare. Han visste inte att han dödat. Han var i harnesk mot samhället som han tyckte mer värnade om djuren än om människor som hade det svårt. Ingen kan försvara det han gjorde, men mot bakgrund av att allt som hände troligen var resultatet av livslångt mobbande och kränkande kan man möjligen förstå ATT det hände.
Hans liv var en tragisk historia från första andetaget då han föddes utanför äktenskapet och fick finna sig i att kallas för Felsteget livet igenom. Han mobbades för detta av släktingar, han mobbades av barnen i skolan, han mobbades när han kom upp i ungdomsåren och sedan resten av sitt liv av andra vuxna. Han var oskyldig, men ett offer för en obarmhärtig och elak syn på vilka människor som ansågs vara viktiga och mindre viktiga.
En gång var Gösta Johansson lycklig, det var när han som liten fick komma tillbaka till sin mormor där han växt upp efter att ha tillbringat ett par år hos en släkting. Där hade han utnyttjats som extra arbetskraft. På en fråga i förhörsprotokollen om vad han minns mest från sin tid hos mormodern svarar han ”bröstkarameller”. Det var det godaste han någonsin ätit. För honom var det höjden av lycka.
På väg in till häktet i Östersund sitter Gösta Johansson mellan polismännen Johnny Jonsson och Sten Kristiansson i baksätet på polisbilen. Han är uttröttad och färdig efter nattens eskapader.
Han somnar tungt mot polismannen Johnny Jonssons ena axel.
Ps. Fem år senare tar Gösta Johansson sitt liv. Innan han skrider till verket har han ordnat med sin egen begravning och testamenterat alla sina tillgångar, omkring 200 000 kronor, till en fond för utomäktenskapliga barn i Rödöns församling.ds.
”Jag var 14 år och följde hela dramat”
Genom ett fönster på andra våningen i grannhuset sitter en förskräckt 14-åring och tittar på dramat den där aprilnatten för snart 35 år sedan.
Den 14-åringen är jag.
Det hela känns så totalt meningslöst och så overkligt. Jag mår dåligt och det finns ingen Posomgrupp uppfunnen och jag stannar hemma från skolan dagen efter.
De kusliga bilderna från den natten kan skölja över mig än i dag. Jag kan höra ljuden, känna kylan och se blixtarna från mynninsgflammorna i nattmörkret. Och jag hör rösterna och skriken.
Jag och några kompisar hade varit i stan på bio den där kvällen. När vi kom hem såg vi alla poliserna som grupperade ut sig i skottsäkra västar runt Gösta Johanssons lilla hus.
Vad var på gång?
Min bror ringde från en kompis. Han sa:
– Jag tar mig inte hem. Polisen har satt upp en vägspärr i Krokom och ingen får passera. De säger att det är någon som skjuter mot grannarna. Jag ligger över hos en kompis.
Vi övriga i familjen följde sedan dramat från första parkett genom sovrumsfönstret, omedvetna om de kulor som faktiskt ven alldeles förbi vårt hus. En mauserkula skulle ha gått rakt igenom om den träffat.
Det var otäckt, och overkligt.
Gösta, eller farbror Gösta, hade jag sprungit hos sedan jag kunde börja gå. Alltid hade han något att berätta, antingen från sina fantastiska skogshuggarbravader i Kanada på 1930-talet, eller från arbetet på Hissmoforsfabriken. Ibland tog han fram en mörkbrun, nött gammal låda med kombinationslås som han hade liggande gömd under sängen. Med några vridningar på en träknopp på lådans lock fick han den att öppna. Där fanns hemligheter – fotografier från Kanada. Stora, våldsamma trädstammar med leende huggare framför. De såg ut som småpojkar framför de väldiga stammarna. Där fanns tidningsurklipp på engelska med honom själv på bild, och vi kunde sitta där på soffan och han berättade om sitt fantastiska liv för mig, en storögd sex-åring.
Men när jag skulle visa honom min nya cykel gick det illa. Jag cyklade sönder hans växthus och han blev jättearg:
– UNGJÄVEL! skrek han efter mig.
Jag vågade mig inte dit på flera veckor. Inte förrän jag tog mod till mig och en dag åkte dit med en fem-öring. Han satt på förstubron och slumrade när jag dök upp, jag öppnade handen och visade honom min slant. Jag ville betala för växthuset.
Då sken han upp. Han reste sig och gick in i sitt hus och kom snart ut och bjöd mig ur en påse.
Det var bröstkaramaller. Danske kungens.
Så var vi kompisar igen och satt där och smackade på varsin karamell.
Men åren gick och farbror Gösta slöt sig mer och mer i sig själv. När hundarna skällde gick han omkring på sin tomt och visslade i en visselpipa, och mig kände han inte längre igen. Han hamnade i konfrontation med allt och alla och han kände sig troligen som världens mest ensamma människa.
Resten är historia.
Det är med blandade känslor jag går omkring där det en gång hände. Nu är bara en björkallé kvar där huset stod. 50 meter bort ligger mitt barndomshem. En garagelänga och ett bostadsområde finns nu där poliserna ålade sig fram med tårgasfacklor och k-pistar för att med våld tvinga ut den gamle pensionären.
Min känsla är att det inte hade behövt hända. Men det är alltid lätt att vara efterklok.