Jag vill berätta om hur det är att vara glesing och bo i Offerdal – detta lervällingens paradis och ursprung på jorden.
Det brukar synas på min bil, om inte annat.
Stadsborna brukar stå runt min vanligtvis blåaktiga Volvo ”sjuförti” och glo och gapa. De ser ett tre centimeter tjockt pansar av frusen, torkad lervälling, vilket täcker nästan hela bilen.
Eftersom många av dem knappt varit utanför Hofvallen är de storögda inför den synen.
Då brukar någon ropa till mig med ett brett leende:
– När tvättade du bilen sist då?
Och jag svarar:
– I morse.
Då blir de tysta. För så är den krassa verkligheten att det finns folk i detta område på jorden som kallas Norrlands inland som åker omkring på vägar, som inte är vägar.
För mig handlar det mest om grus, lera och skit. Och om att överleva, att ta sig fram i terrängen, att komma till jobbet varje morgon trots hinder på vägen i form av stubbar, tjälskott, storstenar, älgar och nerfallna träd.
Det är glesingens vardag. Att kämpa sig fram. För den enda bussen har redan gått.
Så kom inte och snacka med mig om skitig bil!
För mig är bilen bara ett transportmedel – och ingen statussymbol som ska stå och glänsa på en parkering i stan.
Men det är självvalt. Jag älskar ju att bo på den jämtländska landsbygden. Vi är ganska många som gör det.
Min del av världen heter Offerdal, eller Åflodalen (nej, det är inte ett namn ur någon av Kerstin Ekmans romaner – det är så vackert i sig självt), som är dess ursprungsnamn och belagt på Hedenhös. Jag offrar alltså inget för att bo här. Detta lervällingens galna paradis på jorden, och som man gärna drar sig tillbaka till för att njuta sitt otium, att efter avslutat dagsverk få vila ut i den trygga granskogens stillsamt vaggande kronor. Nedom de blå bergen. Under vindsnurrorna.
Men då brukar någon annan snusförnumstig stadsare lägga till:
– Men Offerdal, det finns väl inte?
Ha-ha-ha.
Nä, kanske inte det, det finns ingen by som heter så, men att vara offerdaling är inte att bo i en by – det är ett sätt att leva. Något man är inombords. Det är gå ut på förstubron och kvällspinka utan att bli tagen av polisen, det är att sitta på älgpass på storflon och det är att gå på kulturevenemang på bygdegår'n. Det är surströmmingshippa, hardrev och bjudningsbal och det är fiske i Näversjön och det är att baka tunnbröd och äta getost och det är att bara ge sig ut på kvällspromenaden och försvinna in bland träden och skuggorna. Och det är att se hela stjärnhimlen – långt från stans alla ljusföroreningar.
Och så är det den förb ... härliga doften av frisk koskit som sprids på åkrarna vid den här tiden. Kattornas jamanden, ugglornas hoanden och fårens bräkanden.
Och nu ringde grannen.
Han undrade om jag ville köpa älgkött och ja tack sa jag.
Därför är man offerdaling.
Man kan vara född i Stockholm, Skåne, eller Somalia och vara offerdaling.
Men det är klart att det också finns ett Offerdal på kartan, liksom det finns ett Ås, ett Alsen, ett Ragunda – det är det gamla samlingsnamnet för alla byar som ingår i den gamla socknen Offerdal.
Precis som Östersund är ett samlingsnamn för en mängd byar och områden med namn som Karlslund, Eriksberg, Körfältet, Lugnvik och Torvalla är Offerdal samlingsnamnet för Tulleråsen, Kaxås, Enarsvedjan och Lungret. Och Anvågen, Fiskviken, Landön och Bredbyn. Och Ulfsås och Flatnor och Rise och Kläppen och ...
Alla är vi offerdalingar.
Ibland blir folk från stan förbryllade. De ska till Offerdals kyrka, som ligger i Ede, men centralorten är Änge. Så vad är Offerdal?
Jo, det är världens mysigaste ställe, kort och gott.
Men om inte stan fanns, då fanns inte heller Offerdal, och inte de andra glesingbyarna heller. Det är tack vare ställen som Östersund vi kan överleva i granskogen, nedanför bergen, under vindsnurrorna.
Tack för ordet!
ps. Byt ut Offerdal mot Alsen, Hammerdal, Föllinge, Lillhärdal – eller vad som önskas – det passar lika bra.ds
Se här, en helt vanlig novemberdag 2009 i Kälom:
