Jag susar genom Jämtland. Lämnar Sikås bakom mig och drar E 45:an in mot Hammerdals centrum. Det är vid lunchtid och det är i mars och dagsmejan har gjort vägen nästan helt bar. Solen skiner, fåglarna kvittrar och jag förbannar min feghet att inte ha låtit långkalsongerna ligga kvar på pinnstolen i morse.
Men det är för sent att vissla när underkäken är borta, som den gamle timmerhuggaren en gång sa.
Mitt i Hammerdal är det en stor vattenpöl som folk undviker, men en äldre hammerdaling med rollator trotsar blötan och klafsar rakt igenom. Han verkar inte bry sig nämnvärt.
Hammerdal är underbart.
Jag har nog aldrig tänkt på det så förr. Att man kan känna kärlek till en ort, älska ett municipalsamhälle?
Jag kan.
Det finns så mycket hån, nedvärderingar och skitsnack om de jämtländska tätorterna. Men det är just bara ont förtal. Få ställen har betytt så mycket för så få. Välordnade små orter med enormt utbud.
Hammerdal är så sympatiskt gammaldags. Lite luggslitet, lite som tätorterna såg ut när jag var liten. Gamla 1950-talshus alldeles intill bygatan, livsnerven, pulsådern.
Men det är på upphällningen även här. På ena sidan av Storgatan, eller E 45:an, som går rakt igenom samhället är de gamla husen stängda, igenbommade med fladdrande gardiner i söndriga fönsterrutor.
På gamla apoteket är det dock full fermitet. Några snickare håller på därinne, och jag stannar bilen utanför, knackar på dörren. Efter en stund är det någon som öppnar ett fönster på övervåningen.
Jag frågar om det är något på gång, vad ska ske med det gamla huset?
”Vi håller bara på att fixa i ordning ett par lägenheter häruppe”, svarar mannen som verkar vara mitt i en lunchtugga.
Alltid något. Jag susar vidare.
Hotell Åsgården står öde med flagnande färg, men en man jag frågar säger att det är något på gång. ”Det ryktas” säger han, ”det ryktas att det är ny ägare på gång och att det ska bli ny ruljangs”.
Mittemot hotellet blir jag stående. Häpen.
I Hammerdal är det ingen, jag lovar, INGEN som tänker på samma sak som jag precis i den stunden när jag upptäcker Nils Adamssons kondomautomat på den brunrappade 1950-talskåken alldeles intill Europavägen.
Jag säger det inte, men jag tänker för mig själv alltmedan timmerbilarna dundrar fram bakom min rygg: en knullgummiautomat!
Ska jag våga mig fram?
Jodå, det känns bra. All blygsel från barndomsåren är som bortblåst.
Jag tittar närmare på automaten som är exakt av samma typ och modell som den som satt utanför Roos frisering i Krokom på 1960-talet. Ett kärt minne från de blyga åren. Kanske den sista reliken från de pryda år då det bara var så fruktansvärt pinsamt att ens vara i närheten av en dylik automat.
I Hammerdal finns den alltså kvar.
Men kan den ha varit i bruk i modern tid?
Tveksamt.
Fyra kronor kostade ett paket gummi i Hammerdal när det begav sig. Jag undrar om tjuvlarmet någon gång utlöstes? Den nöddrabbade för vilket lusten föll på och pengarna inte räckte, bröt han eller hon sig in månne? Och hur lät tjuvlarmet? Hemska tanke, stå där vid gummiautomaten och bli tagen på bar gärning.
Hur som helst, avskräckande är det allt, det där lilla ordet längst ned till höger.
Med ett leende på läpparna och ett anekdotiskt minne rikare sätter jag mig i bilen. Rättar till backspegeln och ser Hammerdal sakta försvinna bakom mig. Det jämtländska vårvinterlandskapet fladdrar förbi bilrutan och jag är glad över mitt nya fynd under rubriken ”Modernismens lämningar”.
Kådisar, gummin, kondomer, engelska ridrocken, franska brev eller knullgummin. Kärt, nja, pinsamt barn, har många namn. Men i Hammerdal finns i alla fall en klassisk automat kvar från det pryda 1950-talet.