Det här är en hyllning till arbetaren. Och, nej, det är inget politiskt och det har inget med arbetarklassen att göra. Jo lite kanske. Men det är en hyllning till alla arbetsmän, de som formades och stöptes under de första två tredjedelarna av 1900-talets industriepok. De som jobbade på åkrarna i den tidiga mekanikens glada jordbruksepok, de som högg i skogen, flottade timmer, byggde elledningslinjer och som stod på verkstadsgolven. De som lade grunden till det land vi lever i. Pappor och inte pappor till oss som kom sen, i postmodernismens tidevarv. Med rutiga skjortor och uppkavlade ärmar, oljiga händer och pipa i munnen minns vi dem. Doftande svett, tobak och pipolja. Det är en älskvärd hyllning till dem. I de senaste decenniernas strävanden efter jämställdhet i hemmen har de blivit bortglömda, förpassade till arkivskåpens dammiga tillhåll.
Jag får lov att återkomma till arbetskvinnorna, som givetvis också har sin plats i historien.
(Dessa bilder är blandade privata bilder och alltså inte enbart sådana som jag har tagit själv)