Hur klarade de sig i Kopparhemmet?

Kopparhemmanet/Kopporhäme

Ödetorp vid Näversjön, lydande under Utgård, alldeles intill gränsen mot Näskott (Nordannälden).
Enligt vad människor har berättat bodde där en kopparslagare i slutet av 1800-talet.
Om vi tittar i arkiven hittar vi en kopparslagarfamilj i Utgård just då. Kopparslagaren heter Per Röst och har vandrat in från Ås församling. Familjen bestod av totalt åtta personer, två vuxna och sex barn. Troligen hade de det väldigt fattigt eftersom de blev hänvisade till dessa trakter, långt från all ära och redighet.
Torpet ligger mycket otillgängligt till och man tar sig bara dit genom att gå väldigt långt genom skogen, i dag kan man ta sig dit först genom att köra bil fram till Groholmen ett par kilometer bort och sedan leta sig till fots, eller så från Näldbodarna i Nordannälden nästan en mil bort, eller också genom att ro över sjön. Stället ligger bara cirka 100 meter från Näversjöns strand.
Hur livnärde sig en familj här?
De hade kanske en ko, några getter och så arbetade mannen i familjen som kopparslagare. Han åkte då runt i gårdarna och såg över folks behov av att reparera och vårda sina kopparkärl. Kanske gjorde han också eget, som han sålde.

Hustrun dog i cancer och pappan blev ensam med barnen. Det hölls en bouppteckning, som jag hittade igen på landsarkivet. Den visar de få tillhörigheter familjen hade. Bland annat en väska med ett stort antal verktyg för kopparslageri, några sängtäcken, kuddar och köksutrustning.

En kväll i augusti, en av de allra härligaste med sköna, ljumma vindar tog jag cykeln och åkte de åtta kilometerna till Näversjön. Där bytte jag fortskaffningsmedel och satte mig i båten för att ro över sjön, och genom sundet till den östra Näversjön för att leta efter Kopparhemmet. Det blev en roddtur på cirka tre och en halv kilometer enkel resa.
På dagen före hade jag talat med Viktor Olofsson, Viktor Orsa, nu 94-årig skogsman, som haft Kopparhemmet på sina ägor. Han berättade att det fortfarande gick att se i skogen var odlingarna varit och ungefär hur byggnaderna stått.
Kåken finns också kvar, men jag tog ned den och flidde opp den och flyttade den 50 meter närmare sjön, berättade Viktor.
Viktor berättade också att den siste som bodde i Kopporhäme var Koppor-Ola. Han flyttade på ålderns höst till Näversjöberg.
Men hur hittar jag?
– Du ska leta efter en bäck som rinner ut i sjön, det är Hundsjöbäcken. Där börjar Näskottslinjen, sedan följer du den en bit från sjön så hittar du stället. Det ligger på hålbacken kanske 50 meter från sjön. Men om du ror så du når Närdådden (Näldudden) så har du rott för långt, sa han.
Och nu på kvällen, efter en del irrfärder på sjön, står jag vid Kopparhemmet. Så det var alltså här.
Jag har lämnat själva kåken bakom mig och vandrat kanske hundra meter upp längs en stig och hamnat mitt på linjen mot Näskott. Alla som berättat om Kopparhemmet har sagt att stället legat i Utgård intill Näskottslinjen, men när jag nu står på platsen kan jag inte förstå annat än att stället till större delen legat med sina odlingar på Näskottsidan av linjen. Märkligt.
Jag ser tydligt mänskliga märken i naturen, en odling, en igenrasad mur eller jordkällare. Träd som vakat över människorna och som fortfarande bär vittnesbörd om flydda tider. De är säkert flera hundra år gamla.
Vinden börjar ta i och det gnekar högljutt från en stor gren i närheten som ligger an mot en torr trädstam. En lom skriker utifrån sjön och jag blir stående och funderar över hur det kunde fungera att bo här. Bara skog och myr runtomkring. Alltid ensam med naturen.
Så kommer jag att tänka på en dikt av Bo Setterlind, som jag brukar frammana när jag står mitt i mörka skogen känner mig lite ängslig:

SKOGEN
Har Du glömt att skogen är Ditt hem,
att den stora, djupa stilla skogen,
står och väntar på dig som en vän.
Lämna stadens oro, kom till skogen åter.
Endast så kan Du bli barn igen.
Har Du glömt att skogen är Din vän?
Myrans vägar under himmelen,
källan där det växer upp så ljusa samtal,
gläntan där man leker med regn.
Är de glömda? minns du inte dem?

Så ringer mobiltelefonen. Jodå, det är bra täckning vid Kopparhemmet. Tre streck. På andra sidan sjön, i mer bebodda trakter, är det nästan omöjligt. Så olika slår teknikens framsteg. Men det hade knappast kopparslagaren någon glädje av.
En röst i andra änden:
– Det är dags att komma hem nu. Det börjar bli mörkt.

Stefan 05