Till Kvärnsve en varm augustikväll

Kvärnsvevåll’n
(Kvarnsvedvallen)


Fäbodvall, som tillhörde Pe Jonasagården i Utgård. I dag kan man skönja den från landsvägen när man åker bil österut från byn. Gunnar Olofsson berättade en gång att han lagt märke till stenlämningar på östra sidan av vallen, alltså lämningar efter husgrund eller skorsten. De skulle kunna vara från omkring 1850.
Egentligen handlar det om två fäbodvallar som ligger intill varandra med ett stycke skog emellan. Numera är det kalhugget runt om vallarna, så det är svårare att se i terrängen hur det en gång såg ut.
Det syns alltså inte så mycket av vallen, men ett tränat öga kan ana att där har varit en odling.

Jag tar cykeln och rullar de fem kilometerna österut, det duggregnar men är ganska varmt i luften. Det är en behaglig tur. Efter en halvtimme är jag framme och parkerar cykeln under en stor och tät gran vars nedersta grenar skymmer cykeln. Träden visar som vanligt vägen, sälg och björk drar till sig min arkeologiska blick.
Jag funderar över namnet, Kvarnsved, och tänker att det långt tillbaka inte fanns någon väg här, och att det vore långsökt att tro att det funnits någon kvarn i närheten, inte ens i Lillån, som rinner alldeles intill vallen. Men på en karta från 1771 ser jag att Lillån som rinner intill Kvarnsved just här har fått namnet Qvarn-ån! Så det fanns alltså en förklaring.
Sve är jämtska och betyder ungefär avröjt eller avbränt skogsområde där man odla korn och utför slåtter. Kvärnsve; det odlade skogsområdet där det finns, eller har funnits en kvarn. Där ligger bodarna, på Kvärnsve. Här odlade man alltså korn, skördade, och så malde man det på kvarnen alldeles intill. Det var troligen enklare att bygga en kvarn här, än att frakta kornet till byn. Snabbt och praktiskt!
När jag går omkring på det som förr varit en odling under de höga träden känner jag kulturen spira – all mänsklig kraft som brutit och bänt och odlat och bränt för att skapa livsbetingelser. Det går nästan inte att förklara, men det är något med platsen som gör att man känner inre harmoni och balans. En frid alla kan känna. Det gäller bara att stanna bilen, kliva ur och ta sig en tur i området. Att ge sig tid!
Sören Ekerbo berättade att här på Kvärnsve har funnits en av byns största (och sista?) lokaler av brunkulla. Jag ser ingen där jag går omkring i sensommarkvällen, men jag är säker på att här skulle finnas om området bara hade betats av. Kanske kan vi – byns invånare – göra något åt saken?
Sådant funderar jag över när jag tar cykeln och trampar hemåt i augustikvällen.

SN 05