Mytomspunnen sten med naturligt namn

Skråbärskörsa (Skråbårskörsa)
Troligen Skråbergskyrkan på svenska

Jag och Viktor besökte Skråbärskörsa en kväll i slutet på augusti. Det var en onsdagkväll, för vinden låg på från Tulleråsen-hållet och vi kunde höra att det var bilbingo. Utropen ekade mot Skråbärskörsa: ”Fyrtiotre – fyra, trea, femtioåtta – femma, åtta”.
Vi skulle kunna sitta här vid Skråbärskörsa och spela vi också, med mobiltelefonkontakt med bygdegården i Tulleråsen…
Viktor klättrade med viss svårighet och en del tårar upp på stenens högsta punkt och jag plockade fram tumstocken. Stenen mäter mellan tre och en halv och fyra meter. Väl nere på marken igen stegade vi runt och fick den till cirka 25 meter i omkrets med allt stenskrammel som låg intill huvudstenen på södra sidan.

Den här är kungen bland stenblocken och den ligger alldeles intill vägen mellan Kälom och Berg vid gården Bränna, och den är störst av alla klippblock i trakten. Där finns ett antal större block, som inlandsisen lämnade efter sig när den drog sig tillbaka för många tusen år sedan.
”Skråbärskörsa” eller Skråbårskörsa”  är mytomspunnen. En sägen med rötterna långt tillbaka vet berätta hur stenen hamnat där på skogsskiljet mellan Kälom och Rise.
En jättekvinna som bodde längst uppe på Bergsberget blev så förgrymmad och irriterad på klockorna som sjöng i den då nyuppförda kyrkan i Aspås att hon inte visste någon råd. Till slut bestämde hon sig för att göra slut på klockorna. Hon knöt då en sten i sitt strumpeband, tog sats från bergets topp och slungade iväg stenen. Oturen grinade dock jättekvinnan i ansiktet och det bar sig inte bättre än att stenen gled ur och föll ner på den plats där den nu ligger.
På så sätt skulle alltså ”Skråbårskörsa” ha kommit till. Skråbår skulle alltså ha aknytning till jättekvinnan på Bergsberget, och körsa efter kyrkan i Aspås.
Men det är nog troligen en efterhandskonstruktion även om det skulle ha varit trevligt med just en sådan förklaring. Det är också en förklaring som vi gärna berättar bybor sinsemellan och för våra barn. Därmed går arvet vidare. I dag vet dock ingen hur namnet kom till från begynnelsen. I Offerdalsboken, del III, finns den omnämnda berättelsen om jättekvinnan, då med Erik Ernehed, som sagesman.

Även Bo Oscarsson tar upp namnet i sin ordbok på jämtska, Orlboka, där stenen benämns ”Skråbolskyrka”, egentligen då Skråbölekyrkan och namnet skulle då syfta på att den låg på skogsskillnaden mellan Böle (Kälom) och Rise byar. Det finns ett liknande namn, Skråbolssand (eller Skråböle fäbodar), på linjen mellan Alsen och Offerdal på sydvästra sidan av Näldsjön, vilket skulle kunna tyda på att namnen har släktskap och att de skulle ange skiljelinjen mellan olika byar.
Det skulle möjligen kunna förhålla sig på det sättet, men jag anser det vara en ganska långsökt teori då stenen på bägge ställena ligger stenen ett stycke från linjen. Att koppla ihop namnet med bynamnet Böle är inte heller troligt. Det sannolika är mystiken bakom namnet har en ganska enkel och naturlig förklaring.
Jag tror att förklaringen finns att hitta i ordet skrå-berg.”Skråberg” är både på svenska och norska benämning på tvärt eller brant stupande berg eller berghällar. När det gäller Skråbärskörsa (på svenska Skråbergskyrkan), skulle namnet i såfall kunna betyda ”den brant stupande hällen, som ser ut som en kyrka (där den ligger i landskapet)”.
Och att det verkligen handlar om tvära hällväggar kan ni se på bilden. Väggarna lutar inåt och det var inte helt utan besvär som Viktor tog sig ned från stenen.

När jag och Viktor efter en stund lämnade Skråbärskörsa blev det ett fasligt liv med tutande bilar bortåt Tulleråsen. Någon hade fått bingo. Vem vet, dagens jättekvinna på Bergsberget kanske får för sig att slunga en ny sten…

SN 2005

Viktor klättrade upp på toppen av Skråbärskörsa.