De klöste sina namn på scendörren

– och drog vidare i månskenet

Landsvägen låg nästan öde i skymningen under det starka månskenet. En ensam man i reflexväst promenerade vägen fram.
Det hade han gjort många gånger. Kilometer efter kilometer i sin ensamhet, ibland hade en skabbräv sprungit ut framför honom. Någon gång en skrämd tjäderhöna som hade flugit upp och satt av inåt skogen. Och så pärlugglornas hoanden och lockrop i kvällningen.
Men inga människor hade han sett under sina långa vandringar. Inte som han kunde minnas i alla fall. Möjligen någon enstaka bilist, men oftast hade han känt sig helt ensam under himlapällen. Nu gick han med sin freestyle på högsta volym och lyssnade till det skräniga slutskedet av SM-finalen i fotboll mellan IFK Göteborg och Solna AIK. Litet irriterad var han nog över AIK-triumfen, det kunde man se på hans ansiktsuttryck.
Just då närmade sig en bil bakifrån.
Först hade han inte alls lagt märke till den.
Men när den stannade till och en bilruta hissades ner vände han sig om. En svart silhuett avtecknade sig i fönstergluggen och en röst sa:
– Hej! Vet du om det finns en bygdegård längre fram efter vägen?
Mannen i reflexvästen blev först tyst. Det var något med rösten som hade fått honom att rycka till. Så tittade han igen:
– Är det Bert-Åke Varg!?  
Silhuetten skrattade till:
– Javisst, det är jag. Vi ska till ett litet ställe i skogen och spela och är osäkra på om vi är på rätt väg ...
Reflexmannen sa:
– Jag förstår om ni undrar. Det känns som om vägen leder rakt ut i ingenting? Långt bortom allfarvägarna?
Silhuetten, som nu hade fått ett varmt leende ansikte, sa:
– Ja, nog känns det som man är lite vilse. Kan du hjälpa oss?
Jodå, mannen i reflexvästen kunde ge lugnande besked.
– Du är på rätt väg, kulturens högborg ligger en bit bort. Där står ”bygdegård” på en skylt där du ska ta till vänster, och så är du framme.
Bert-Åke Varg tackade och åkte. Mannen i reflexvästen hastade vidare och den mörka höga granskogen omslöt honom när han tänkte:
”Här går jag mil efter mil och år efter år och träffar inte på en enda människa, och när jag väl träffar någon är det Bert-Åke Varg. En tevekändis!”

Bygdegården som hade legat så anspråkslös och tyst i skogen började sakta att fyllas. Människorna lämnade sina små stugor tog sina bilar och åkte dit. Även reflexmannen hade hunnit fram – om än något svettig.
Några minuter efter sex marscherade Bert-Åke Varg in på scenen till tonerna av sonen Pontus Vargs synt.
”Så festa vi i muntert lag tills morgon sol går opp ...”
Och så drogs publiken med i en skratt- och nostalgifest vars like de inte upplevt sedan skådespelaren Stig Östman var där för flera år sedan. En timme senare hade de druckit kaffe och Bert-Åke Varg skrev sin autograf på den LP-skiva som Leif, från Ulvsås, hade haft med sig och som han hade köpt någon gång för länge sen.

Alla artister, som någon gång trampat bygdegårdens scengolv, hade skrivit sina autografer på scendörren. Den var nu nerlusad med mer eller mindre kända namn. På samma scen hade även Loket Olsson stått – liksom Svante Thuresson, Staffan Westerberg, Martin Stenmarck och Näskottskören.
De båda Vargarna klöste också sina namn på dörren innan de drog vidare i månskenet.
Och det blev natt över Ulvsåsen.

Bert-Åke Varg, ja, så var hans namn. Han reste runt och showade minsann.