Vilken kvällo!

Världsberömd cellist i bygdegården: Beata Söderberg. (Från 2007).

Först litet vardagslyrik.
Hemma i gårkvällo:
Jag stängde av mitt vedkapsgnällo
– för att gå och lyssna på en kvinna med cello.
Alltså, från vedbacken till tangokonsert är steget inte särskilt långt i en jämtländsk by av Käloms kaliber en vårkväll 2007.
Klingans klagan klingade av, och jag tänkte: Ähh, vad sjutton, inget champions league och ingen hockeymatch, man kanske skulle ta och konsumera litet kultur?
Sagt och gjort. På med kavaj och myggjagare. Och så iväg.
Jag ångrar ingenting.
Det var nämligen inte vem som helst som satt där med sin cello och sitt band Jus tango framför en fondmålning av byn i bygdegården när jag kom dit. Nej, Beata Söderberg är det senaste (enda?) stora svenska stjärnskottet inom argentinsk tango.
Och som hon och setet tog oss på sängen: Först ett smattrande trumsolo, en bas som gick igång på alla cylindrar i bakgrunden och så ett litet, ja, jag skulle kalla det durspel, men musettdragspel är kanske mer rätt, som fick benen att börja spritta. Ni vet, så där tangoiskt ryckigt. Litet stolpigt.
Och så Beata.
En sommarlättklädd kvinna som utstrålade musikalisk trovärdighet och lidelse för en musikalisk genre hon verkade älska.
Hur ska man beskriva synen?
Inte som en person med cello.
Inte som en kvinna och ett instrument.
Inte som en grå dag på jobbet.
Utan som ett enda stort och fantastiskt musikpaket. Blodrött. Med vita snören. Och som en mänsklig tonmakare, ett med sitt instrument, och med lidelse och känsla som liksom fortplantade sig från strängarna, genom stråken, och ut i kroppen och så klev hon in i oss 50 tappra, frusna glesbygdssjälar där hon spred värme och glädje.
Oj, vilken känsla!
Rödkindade och ångiga gav vi oss hän denna musik, så fjärran från kylslagna kvällar på Aspåsnäset och Folkan med Bröderna Lindqvist. Men ändå så nära varandra. Det här är ju också bruksmusik.
På kvällens repertoar stod såväl klassiska Piazolla-melodier, som extremtango och egna melodier. Allt så ljuvligt äkta. Men ibland också slamrigt och trovärdigt.
Ja, fanken, ni känner att jag gillade det här, va?
Okej, jag är medveten om att de fyra manliga instrumentalisterna som bistod och bildade tangosetet var aningen avvaktande, litet suddiga i sina konturer till att börja med, och att det kanske var så med berått mod. När de lutade sig tillbaka framträdde det röda tangopaketet med cellot i scenens mitt desto mer. Det var hon som fick stå för blodet, lågan och hettan! Men samtidigt, utan bandets stöd hade hon stått sig slätt. Det var samspel och helhet och när jag ungefär mitt i konserten var tvingad att lämna bygdegården för att jag hade en sådan brinnande lust att få skriva av mig detta, ja, då körde de argentinska musikanterna solo på solo och frambringade applådåskor, som konkurrerade med storspoven om ljudrummet ovanför byn. Vilken kvällo – det var tango för fulla spjällo!