När det är som värst

– ja, då kan det bara bli värre

Hasse Alfredsson sa en gång att han inte trodde på gud, men väl på Robert Lind, från Kramfors.
Jag tror på Robert Lund, från Sundsvall.
När jag satt i min bil med tårarna i ögonen i den stickande doften av brända lameller och havererad koppling mitt i en korsning i centrala Sundsvall dök han upp som en frälsare, en äkta trafik-Jesus. Det var mitt i rusningstrafiken i fredagskväll och han stannade sin Volvo 745:a på den ena refugen. På den andra stod jag. Förtvivlad och till intet gjord på väg till en kurs i Härnösand. Just här tog det stopp.
Han tittade litet under huven. Sedan tog han fram en minimal ficklampa ur fickan och lyste ned i motorrummet samtidigt som en timmertransport med 24-meterssläp dundrande kryssade mellan våra bilar. Sedan vibrationerna lagt sig sa han lugnt:
– Kör med växelspaken fram och tillbaka.
Jag gjorde som han sa.
Efter en stund släckte han lampan, slog igen huven och gick runt bilen till mig. Han sa:
– Kopplingen, eller växelföraren. Inte värt vi gör så mycket.
Vi tittade på varandra. Han måste ha sett paniken i mina ögon, för han sa:
– Lugn, jag kan bogsera dig till shellmacken. Har du lina?
En stund senare rullade vi i väg. Jag mot en högst osäker framtid i fredagskvällen.

Nu ligger jag på ett hotellrum på Statt i Härnösand och försöker samla tankarna. Utanför kan jag se den isfrusna kanalen med sina röda plastbojar, och på andra sidan kanalen ett välkänt märke som lyser upp vid broändan och infarten till centrala stan: McDonalds.
En ensam man är ute och rastar sin hund. Klockan är 23.55. Min granne örlogskaptenen duschar. Spolar i toaletten.
Jag är klarvaken.
Vad var det som hände?
Den barmhärtige samariten Robert från Sundsvall erbjöd sig att skjutsa mig de fem milen till Härnösand.
– Bara mot soppan då förstås.
Men jag tackade nej. Ville inte förstöra den unge frälsarens fredagskväll. Han hade säkert en sambo som väntade i någon lägenhet utåt Granloholm, eller i Nacksta.
– Tack men du har redan gjort tillräckligt mycket för mig. Jag önskade jag kunde göra något i gengäld.
– Det är helt okej, jag vet hur det känns, jag har varit ute för det själv.
Jag fick fram min plånbok. Krafsade litet i innanlädret och hittade en skrynklig hundralapp.
– Det är det enda jag har. Ta den, sa jag.
– Nää, inte...
– Jo, gör det. Det är inte mycket, men om du kommer till Östersund...
– Jaa?
– Titta in så bjuder jag på lunch.
– Okej, tack, och lycka till.
– Vad heter du, undrade jag.
– Robert, Robert Lund, från Sundsvall, sa han.
Vi bytte mobiltelefonnummer och så åkte han i väg mot okänt öde.

Ett par timmar senare åker jag bärgare genom ett Sundsvall på väg mot sängdags. Sundsvall har blivit stort. Neon och betong, mycket trafik. Det är kallt. Vi pratar om det jag och chauffören. Vi försöker konversera men har svårt att nå varandra. Det är inte så lätt att vara trevlig och kommunicerbar när man sitter i en helt främmande lastbil med sin egen bil på flaket och tycker synd om sig själv.
Han sa:
– Så du kommer från Östersund?
– Ja.
– Kallt?
– Va?
– Kallt. Var det kallt i Östersund?
– Ja, men där var det bara tio grader när jag åkte.
– Jasså, jaa, jaa...
– Här måste det vara minst det dubbla?
– Jaa, jaa...jag har bott i Östersund en gång. Nittiett. I Odenskog. Det var före alla broarna. Nu är det väl broar överallt?
– Ja, nästan.
– Jaa, jaa...jag skjutsar dig till Avis så får du tag på en hyrbil. Det kostar väl litet kulor, men det brukar man inte bry sig om när det händer sådana här saker. Det är bara att betala och se glad ut.
– Glad är man väl inte precis.
– Nää, nää, jaa, jaa... men du, du kan vara litet glad i alla fall. Din bil är ju kvar. Annat är det med min. Den brann upp i dag.
– Brann upp?
– Jaa, jaa... brann upp sörrö. Mitt på gårdsplanen. Mitt framför ögona mina när jag var hem på lunch mitt på dagen. Jaa, jaa... nu är det bara ett svart skelett. En mersa, nittitrea. Jaa, jaa...
Olycksbröder. En bärgare och jag på väg genom Sundsvall.
Vid en rondell i närheten av E4:an några kilometer norr om stan skiljs våra vägar. Bärgaren drar vidare med min bil till en verkstad utanför stan, jag med hyrbil mot Härnösand. Jag fryser som en hund. Den är iskall. Varför tog jag inte mössan?

Så nu ligger jag på Statt i Härnösand och har svårt att somna. Klockan är 00.36. Örlogskaptenen har gått till sängs. Man hör bara fläktarna. Och en och annan bil som varvar i nattens kyla på gatan utanför.
Kanske är det det här som är livet, tänker jag. Att råka ut för förtretligheter i vardagen är det som håller oss levande. Att helt oväntat åka bärgare genom Sundsvall en fredagskväll tillhör livets kryddor, det som ger tillvaron en extra dimension. Det gäller att tänka positivt.
När jag tänker så somnar jag. Statt i Härnösand går mot en ny natt och en ny morgon. Och jag får börja fundera över hur jag ska ta mig hem till Östersund. Det blir en spännande utmaning.
Vad jag inte vet när jag slumrar in på Statt i Härnösand är att nästkommande kväll i väntan på transport till Östersund ska tillbringas tillsammans med några överförfriskade män framför de blinkande resultaten på en text-teve på busscentralen i Sundsvall.
Luleå-Timrå 3-2. Och jag berättar om mina Luleåsympatier.
Men bussen kommer och jag slipper tillbringa natten till min födelsedag på en bänk i en vänthall i Sundsvall. Det är sådant som gör en glad. Lyx i vardagen. Det är också en sorts födelsedagspresent.