Jag, Petter och Sandbom en solig sommardag
(Bilden är manipulerad).
Det var mitt på dagen en solig sommardag på 1930-talet och Petter hade gått sin dagliga promenad från Visjön där han bodde i just Petters (det torpställe som Rune Nilsson sedan använde som fritidsställe) och upp till Sandbom på backen vid Mickelshägna. De satte sig tillrätta på pinnstolarna och så började de berätta.
Petter och Sandbom var kamrater och brukade träffas ganska ofta. De var ju gamla arbetare och hade kommit till Kälom på jakt efter arbete i slutet på förra seklet. Petter Olaus Jonsson var född i Vardalen, Norge, 1850 och hade kommit till Jämtland när det var dåliga tider i Norge. Det var en ganska strid ström av norska arbetssökande på svenska sidan runt 1870-1880. Petter hade gått runt på gårdarna och tagit på sig drängjobb. Han kom bland annat till Offerdalsberg där han blev kvar en längre tid. Det var då han träffade sin blivande hustru och mamma till alla barnen, Kristina Flinkberg. De reste runt i trakterna och bodde i perioder i Offerdals och Aspås socknar och bosatte sig sedan på ett litet torpställe i skogen på gränsen mellan Böle och Bergs byar. Det stället heter än i dag Petters och är fortfarande tydligt som en större öppning och odling på en skogsbacke inte långt från Edlers i Bränna. Petter trivdes dock inte med sin arbetsgivare och de sökte sig till Kälom när det blev ett ställe ledigt där vid Visjön. Där bodde Petter sedan fram till sin död.
Andreas, eller Ante, Sandbom kom från ett torpställe i Bomsund på södra sidan av Indalsälven nedanför Stugun. Namnet Bomsund kommer ju också det av den gamla skogsnäringen då det var en bom och timmeravskiljare i det smala sundet just där. Det blev också en del bebyggelse på strandsluttningen intill, främst av torpkaraktär. Till dessa trakter kom pigan Märta Persdotter, från Offerdal, på 1880-talet. Hon var ursprungligen född i Östborg, på södra sidan av sjön Rengen i Sörli, Norge, inte långt från den svenska gränsen. Hon hade först kommit till Kälom tillsammans med sina syskon Jon Persson Palmqvist och Johanna (sedermera gift med Jonke Larsson) och fått jobb som piga i byn. Men Märta sökte sig sdan vidare i jakt på arbete. I Bomsund träffade hon Ante Sandbom och tycke uppstod. Sandbom, som (och här är allt inte riktigt kartlagt) hade gjort en kvinna med barn, fann för gott att fly fältet tillsamammans med nya kärleken Märta, från Kälom. Ett torpställe hade blivit ledigt i Utgård efter baptistpastorn Nils Englund, vilken funnit för gott att emigrera till Amerika – där det inte bar sig bättre än att han vid framkomsten hamnade framför en spårvagn, blev överkörd, och dog – och sålde först till Annika Nilsson, från Österulfsås, men köpet annulerades och budet gick till Ante Sandbom och Märta. De slog till. De vandrade sedan till Kälom från Bomsund och det sägs att de hade satt tussar på grisens fötter för att underlätta färden.
De båda byggde sedan upp det lilla torpstället i Utgård, Offerdal. Sedan tidigare fanns inget riktigt boningshus på platsen, men Sandbom engagerade några av byns arbetare och timmermän och byggde upp en liten stuga av timmer. Dessutom byggdes ett fjös av mindre format samt en brygg- och bakstuga. På tomten, cirka en hektar stopr, fanns sedan tidgare ett par lador. Detta var under 1990-talet. Sandbom drygade ut kassan med säsongsarbete och var med på skogsarbete och flottning runt om i byderna.
Omrking 1919 inträffade den styora katastrofen då hans hustru, Märta, tog sitt eget liv genom att dränka sig i den sju meter djupa brunnen på gården. Det sägs att Sandbom när byfolk drog upp henne ur brunnen suttit på ens tol utanför sitt hus och slagit sig för knäna ocvh utropat: ”Märta, varför gjorde du mig detta?!”.
Sandbom fick sedan hjälp att hålla hushållet i ordning av den dotter han lämnat i Bomsund och som kom till Utgård och tog hand om honom under några år. (Linnéa Palmqvist berättade detta).
Sedan sålde han till Märta och Stina Larsson, vilka tog över 1933. Sandbom levde kvar och bodde i den lilla kammaren i ytterligare tolv år, till 1945, då han dog 95 år gammal. När han dött låg han som lik i bakstugan på torpet tills Erik Ögren kom och hämtade honom med sin lastbil. Kistan låg då på flaket som var dekorerat med granris. De unga pojkarna i byn, Kurt Ögren och Erik-Olof Eklund, har tydliga minnesbilder från när Sandbom gjorde sin sista resa från byn. De stod vid byskolan, som var granne med Sandbom, med kepsarna i sina händer, och med böjda huvuden, och tog farväl av honom när han försvann i väg från byn.
ps. Hanna Nykvist, från Kälom, brukade berätta att Ante Sandbom hade händer stora ”som dasslock”, vilket härmed anses bevisat.ds