Sven-Gunnar Lemon öppnade aldrig Norrlandsfönstret

En svart dokumentportfölj.
Den låg längst inne i ett hörn på vinden i gammalkåken.
Den fanns kvar från min tid som sportreporter på ÖP på 1980-talet och jag hittade den häromdagen, nyfiken på vad jag hade i den.
Det var en del gamla prylar som hörde en redigerare och reporter till för 25 år sedan. En typometer, en bunt matsedlar (manusblock) och sidskisser. Några pennor och litet annat krafs.
Och så ett oöppnat brev. På kuvertet stod med sirlig bläckskrift: ”Till Nolervik”.
Vad kunde det vara? Från vem?
Jag öppnade med darrande händer.
En stund senare satt jag på en pinnstol vid fönstret och läste förundrat. Fram klev en person ur dunklet på vinden.
Jag läste:
”Då det på senare tid har skett ganska drastiska förändringar på ÖP:s sportredaktion och mina inlägg i fotbollsdebatten inte längre tas emot med samma varma hand ...”
Ett brev till mig i all hemlighet som jag troligen fått när jag slutade och gick över till nattredaktionen. Ett bortglömt brev som aldrig lästes. Det innehöll ingen bitterhet, ingen frustration – bara ett tack för det som varit, allt inlindat i en litet cyniskt ironisk, humoristisk ton.
”Man kan med fog påstå att jag ändå kan en del om jämtländsk fotboll efter att ha tränat och utvecklat klubbar som Föllinge, Tandsbyn ...”
Och längst ned, undertecknat ”Den Gamle”.
Jag log för mig själv.
Sven-Gunnar Lemon!
Brevet kom alltså från en av Jämtlands stora fotbollstränare genom tiderna. Han tränade IFK Östersund under några av klubbens glansår och Frösö IF förde han upp i division två i slutet på 1960-talet. Kort och gott, han öppnade Jämtlandsfönstret ut mot fotbollsvärlden.
Jag läste vidare om vilka klubbar han representerat: ”IFK Östersund, Frösö IF, Hammerdal, Offerdal, Stugun, Föllinge” ... och som slutkläm,  ”Giffarna Sundsvall”.
Första gången jag ”upplevde” Sven-Gunnar Lemon var när jag satt med mina lagkamrater i omklädningsrummet på Hissmovallen i Krokom hösten 1975. Det var halvtid i en helt avgörande match i trean mot IFK Östersund och vi behövde poäng för att hänga kvar. IFK hade redan sitt på det torra. Tränare för IFK var – Lemon.
När vi satt där och deppade över att det fortfarande bara stod 1-1 öppnades dörren på halvglänt. Sven-Gunnar Lemons ansikte dök upp i dörrspringan.
Han sa lågmält:
– Hur mycket behöver ni vinna med?
Tystnad. Sen svarade någon i halvdunklet:
– Det räcker om vi vinner, då har vi allt i egna händer till sista omgången.
Inga fler ord. Dörren stängdes. Och vi vann med 3-1.
Det där är preskriberat nu.
”Den Gamle” var en vinjett som användes till de fotbollskrönikor han skrev i ÖP under några år, och som jag initierade, ”Den gamle och bollen” för att vara exakt. Vi fann varandra genom detta och han insåg att jag gillade hans finurligheter och hans ofta glimrande fotbollsironier. Men när jag slutade på sporten tappade han också bort den enda kontakten. Därför hade jag fått detta brev inlagt i mitt postfack någon gång kring 1991 och så hade jag lagt det i portföljen och glömt.
Tills nu.
För ett par dagar sedan på stan. Ett ansikte jag sett förut. En av de gamla fotbollsprofilerna, som också kände till Den Gamle.
– Jovisst tränade han Giffarna också. Det var väl Lemon som förde upp dom i Allsvenskan första gången, 1964, om jag inte minns fel. Det var Lemon som öppnade Norrlandsfönstret.
• Men du är inte säker?
– Nej, inte helt, man att han tränat dem är jag säker på.
Inte heller på fotbollsförbundet kunde de ge besked. Sverker Månsson försökte. Han skrev i ett mail:
”Jag vet att S-G Lemon tränade Giffarna en gång men jag törs inte säga om det var 1964, tror inte det! Har för mig att det var Lars-Erik Öberg! ( De var i Allsvenskan 1965 om jag inte minns fel!!) Jag kollar med Lasse Broström!”
Sverker
Lasse Broström, som han syftade på, var ordförande för fotbollsförbundet förr.
Jag sökte på nätet:
1964 vann GIF Sundsvall divison II norra för tredje gången på 1960-talet. Och för första gången klarade klubben också kvalet till allsvenskan. Det var i samband med det som Sveriges televisions legendariske sportankare Rudolf ”Putte” Kock myntade begreppet ”Norrlandsfönstret”, det fönster som nu öppnades på vid gavel tack vare Giffarna från Sundsvall. Inslaget som visades på sportspegeln innehöll en sekvens där ett fönster stod öppet och spelarna i GIF hoppade ut en efter en.
Sverker Månsson hade nämnt ett namn, Lars-Erik Öberg. Jag fick tag i honom när han stod utanför nya parken i Sundsvall. Öberg minns jag från mina egna år som fotbollsspelare. Han var alltid med i fotbollssammanhang när det gällde Sundsvall. Alltid i hetluften. Nu var han ordförande i Medelpads fotbollsförbund.
– Jo, det är Öberg, hej!
• Hej Lars-Erik, det här är från Östersunds-Posten, kände du till Sven-Gunnar Lemon?
– Javisst! Det var en mycket trevlig och duktig person och honom kände jag väl. Ett av åren när Giffarna vann norrtvåan 1961 tränades klubben av en ungrare som hette MattiasToth. När det senare på hösten var dags för kval till allsvenskan fick klubbens legendariske ledare Allan ”Mack-Allan” Sundbom en idé om att ungraren inte skulle räcka till, varför han då tog hit Sven-Gunnar, som den säsongen visat framfötterna rejält med IFK Östersund. Han fick ta hand om laget under kvalet och matchade laget, bland annat på Idrottsparken mot Högdals IF, inför 16 507 åskådare, vilket är publikrekord än i dag.
• Men Giffarna gick inte upp den gången?
– Nej, Lemon öppnade inte Norrlandsfönstret. Det skedde 1964. Lemon coachade Giffarna i det dittills viktigaste kvalet och han är ett gott namn här nere.
Brevet igen:
”Bara en sista vädjan. När jag är borta en dag vill jag inte ha någon dödsruna i tidningen. Jag vill att du hjälper mig med det. Det räcker om du skriver några rader på sportsidorna.”
Den Gamle”.
Nu blev det aldrig så. Denna vädjan låg väl fördold i ett brev i min svarta dokumentportfölj på vinden i gammalkåken i flera år. Även när Sven-Gunnar lemon dog en vinterdag i början på 2000-talet.
Jag öppnade fönstret och lät brevet glida ut och bort i Norrlandsvinden.
Nej, Sven-Gunnar Lemon öppnade aldrig Norrlandsfönstret.