Jag möter alltid ljuset i Näversjöberg på väg till mitt jobb.

En kärleksförklaring till en by

Det är kväll.
Jag har åkt vägen tusentals gånger och kan den utantill. Sväng till vänster från Föllingevägen. Först en lång raksträcka, sedan en liten tvärböj åt höger, en ny kortare raksträcka, en skoterled som korsar vägen, en grusgrop på höger hand – här skedde en jobbig trafikolycka för några år sedan när en människa dödades – sedan en liten uppförsbacke i 50 meter och så är man framme.
Där är några fritidskåkar på varsin sida av vägen, sedan litet mer permanent bebyggelse. En kraftledningsgata. Till vänster en anslagstavla och några postlådor under ett snedtak.
Så blir det ett mellanrum med litet skog innan byn startar om ett par hundra meter längre bort.
Jag stannar bilen vid vägkanten i det där mellanrummet och kliver ur.
Jag ställer mig och korsar armarna över bröstet och lutar mig med ryggen mot bilen.
Det är en härlig kväll. Våren har kommit tidigt och det knastrar av gruset under skorna. Alldeles vindstilla. Det är ett blålila kvällsljus nu när mörkret har sänkt sig. Vägen, som tidigare under dagen varit en smetig lervälling har frusit till. Det är is på vattenpölarna.
Jag hör ett hundskall.
En pärluggla svarar nerifrån sjön, som jag vet ligger där nedanför lägdan och de litet luggslitna byggnaderna. Man hör ofta pärlugglor i vår. En jägare hemifrån byn har berättat för mig att det beror på att det är mycket gnagare just i år, snön kom hastigt och därför har de överlevt under snön.
Pärlugglan, tänker jag. Den måste vara någonstans bortåt Sårma. Sårma är namnet på en vik av sjön. Den är omnämnd av författaren Aksel Lindström i boken Sjung Deborah!
Aksel Lindström bodde ett tag på 1950-talet till och från i ett litet pörte där på andra sidan sjön. Där skrev han sin självbiografi.

Jag tänker på vad Uno sa. Han är byns ålderman och han berättade en gång att han brukade träffa Aksel Lindström och att han ibland rodde honom över sjön.
Jag frågade honom:
– Men Sårma, vad betyder det?
– Jag vet inte, det har alltid hetat så. Flon bortom sjön heter också det, Sårma-flon.
Det är vackert. Som något som hämtats ur en dikt av Dan Andersson.
Jag frågar också Uno om byn. Han svarar:
– Byn är förknippad med fattigdom och nöd. En riktig arbetarby där alla var skogshuggare. Jag högg kastved på kvällarna när skolan var slut. Och lärarinnan bodde oppe hos oss. När vi hade pärlov var jag tvungen å va i pärlanne hela dagarna. Hon hade ögona på mig.
Är det en fattig by i dag också?
– Nej, nu bor det en del rika här. Och nu har vi byalag också, de e möte i morron kväll hos Bertil.
Uno berättar om nöjen i byn. Om när de spelade boll med en höfylld strösäck och när baptisterna från grannbyn kom med båt till byn och höll gudstjänster. Hans kompis Tage, som är borta i dag, berättade om när han var liten och åkte till bygdegården i grannbyn och lyssnade på operasångerskan Stina Britta Melander, från Krokom.

Man kan se Aspås.
En dryg mil bort, uppe på höjden där det lyser från kyrkan och från de starka lyktorna över isbanan. Det är Aspås som är centralbygden, bondbygden. Byn där jag nu står och lapar frisk kvällsluft växte upp kring skogsdrivningar i början på 1900-talet. Ett mellanrum som fylldes av några fattiga skogsarbetarfamiljer. Nybyggare.
Det är något väldigt sympatiskt med byn. Inte så välplanerat och välordnat, inte så pretentiöst, mer kaos än ordning. Det slår mig plötsligt att hit kommer aldrig kungen, här har inte kommunalrådet satt sin fot, och hit kommer de troligen aldrig när de stolta vill visa upp sin bygd. Nej, det här är varken Åre eller Trångsviken. Här bor ett 20-tal personer under luftledningar och stolpar som korsar ägor och vägar. Luggslitet – men levande och charmigt.
Den här är så långt bort man kan komma från designade turistorter och kommunala turistsatsningar.  Det här är verkligheten.

Framför mig på andra sidan vägen ser jag en flera meter hög stubbe efter en avverkning. På toppen av stubben vilar en stenbumling. Ett konstverk och installation, ett humoristiskt inslag i bilden av byn. Jag ler för mig själv.
Pärlugglan fortsätter med sitt lockljud i kvällsmörkret. Plötsligt ett par ångestskrin och den tystnar.
En räv?
Ja. troligen. Pärlugglan har tystnat för gott. Hamnat i käften på någon svulten räv där bortåt Sårma-flon.
Nej, det suger i magen och jag suktar efter kvällskaffe. Jag kliver in i bilen, smäller igen dörren och startar. Och när jag blinkar vänster och svänger ut på vägen igen tänker jag:
I morgon kommer jag att möta ljuset i Näversjöberg.