”Andra vann medaljer – jag vann människorna”

Det är någon dag före jul 1995 och snön vräker ner.
Vid kaféet i Hammerdal stannar jag bilen och ringer igen. Ett nytt försök. Signalerna går fram. Flera stycken.
Inget svar.
Lars-Theodor kanske sover, eller också bryr han sig inte.
Okej, det är ju jag som vill träffa honom. Inte tvärtom. Jag sladdar vidare längs riksvägen.

Den gamle skidhjälten har lämnat den slitna skogskojan i Alavattnet och bor nu i pensionärslägenhet på Egnahemsgatan, mitt i Strömsund.
Där bor han alldeles ensam, 94 år gammal.
Vi har stämt träff.
– Men ring innan du kommer, så jag hinner göra mig i ordning, sa Lars-Theodor senast vi talades vid på telefon.
– Kan jag komma i morgon, frågar jag.
– Voj, voj, svarar Lars-Theodor, och så lägger han på.
Nu är det inte helt lätt att komma Lars-Theodor inpå livet. Och ska man vara alldeles säker på att få tag i honom, ja, då måste man vara en nattuggla.
Den forne skidrännaren har nämligen vänt på dygnet. Rejält. Sover på dagarna och är uppe på nätterna.
På affären i Strömsund spärrar kassörskan upp ögonen när jag frågar om vägen till Lars-Theodor. Alla vet var han bor, men få har besökt honom.
– Men släpper han in dig då, frågar kassörskan.
– Jag vet inte, men jag chansar, svarar jag.
Klockan närmar sig halv nio på kvällen när jag svänger upp mot Egnahemsgatan i Flatametropolen.
Det lyser för fullt i fönstret.
Här huserar alltså en av Jämtlands genom tiderna bäste skidåkare. En levande legend. En man som ur knappa omständigheter kämpade sig fram till en av de allra främsta inom skidsporten. Omtalad. Omsvärmad och omsusad.
Framför mig sitter nu en böjd och sliten man i en stickad mörk tröja, en färgglad toppluva på huvudet och med en lång halsduk litet nonchalant slängd runt halsen. Grå, slitna, grova byxor, och ett par väl ingångna vinterkängor av något nylonmaterial.
Efter litet knackande på dörren blir jag insläppt.
Håret är axellångt, grått och okammat. Ansiktet fårat, skäggstubben några dygn gammal, men ögonen skarpa, och klara.
 – Jag har inte orkat med rakningen på några veckor, urskuldar han sig och drar med högerhanden över hakan.
När detta skrives är han den äldste levande skidlegenden i landet. Han har minnen från ett skidåkarliv som började före 1910-talet och som sträckte sig ända fram till kriget.
En man som när karriären tog slut flyttade bort från civilisationen och människorna och valde ett liv för sig själv. Mitt i skogen, en bit utanför Strömsund. Där trivdes han, och där fick han lugn och ro.
Det får han nu också, i lägenheten.
Lars-Theodor är mycket skärpt, och på sin vakt.
Gamla skidåkarminnen vill han helst inte tala om.
  – Skidor? Nej, det är ingenting att bry sig om. Det är krig och svält runt om i världen, människor mår dåligt. Då ska man inte prata om skidor, säger Lars-Theodor bestämt och spänner ögonen i mig.

Vi sitter mitt emot varandra i köket. Det är högst en halv meter mellan oss. Han sitter på en gammal pinnstol mitt på golvet. Jag på en huggkubbe i dörröppningen. Lars-Theodor lade en bit fregulit på kubben innan han bad mig sitta ner.
– Men var det inte roligt när framgångarna i skidspåren kom, frågar jag.
– Att vinna var inte viktigt. Ibland gjorde jag skitlopp och förlorade, och ibland gjorde jag skitlopp och vann, så enkelt var det, konstaterar han.
– Men du har väl många segrar och medaljer?
– Jag är den som vunnit flest segrar av alla skidåkare. Andra vann medaljer och annat skräp,  jag vann människorna, fortsätter Lars-Theodor filosofiskt med armarna i en svepande gest. Samtidigt fladdrar det axellånga håret till och hamnar på trekvart.
Samtalet fortsätter.
 – Ena gången gjorde jag ett skitlopp och kom sist, nästa gång gjorde jag ett skitlopp och vann. Så var det med det.
Lars-Theodor säger själv att han föddes i Strand, Strömsund, 10 november 1903.  Andra säger att han föddes i Skottland eller England när familjen var ute i Europa på någon sorts turné. Han var yngst i en syskonskara på sju.  Föräldrarna var Jon Jonsson Strauka, same från Vilhelmina, och Sara Maria Larsdotter, från Frostviken. Renägande samer, som bodde i fjällen på sommaren, och som drog nedåt Strömsund på vintern.
De var beresta, berättar Lars Theodor. De hade sett London och Paris, och flera andra stora städer i Europa.
Något märkligt kan tyckas. Att en vanlig samefamilj rest runt så mycket på den tiden.
Jag frågar Lars-Theodor varför.
– De följde en cirkus. Det var en cirkusdirektör som anlitade dem. Sedan åkte han runt i Europa och visade upp dem för människorna. Dom var ju lappar!

Så då tjänade de en hel del pengar då?
– Inte dom, säger Lars-Theodor ilsket. Men han som visade upp dom tjänade nog mycket pengar!
Lars Theodor gick på skolan i Jorm.
– Visst tänkte jag ibland på att försöka gå vidare i skolan, men skidåkningen kom i vägen. Skidåkningen hade jag redan i moderlivet, det fanns inom mig redan från livets början, förklarar han.
Vid 15 års ålder tävlade han i Strömsund för första gången. Allt fler insåg vilken fantastisk skidtalang han var och flera klubbar var ute för att värva honom. Till slut hamnade han i Tunadal, och sedan i Väja/Dynäs i Ångermanland. För den klubben vann han sitt första SM-tecken, och några år senare gick han över till Ragunda, där han vann sitt SM-tecken på 30 kilometer.
Sin egen insats i skidspåren talar han inte så mycket om.
– Jag? Jag var älskad av människorna. Var jag än tävlade så kom människorna fram och ville prata med mig. Sedan jag slutade också. De kom till min koja i Alavattnet och ville prata med mig. Statsråd, tidningsfolk, utlänningar...en gång kom de ända från Japan för att intervjua mig. De hade skrivit ned sina frågor på ett papper i förväg, så att det skulle bli enklare för mig att svara. Men det var på engelska. Jag fick ta med mig papperet och åka till Östersund för att få frågorna översatta, minns han.

Kvinnor då? Har det funnits några kvinnor i Lars-Theodors liv?
– Kvinnor? Nej, inga kvinnor. Sånt har jag aldrig brytt mig om. Jo, när jag tävlade, då var jag omsvärmad av kvinnor. Då kom de självmant till mig. De flockades omkring mig. Det var bara att välja vem man ville ha. Men sedan har jag aldrig brytt mig. Jag har inte haft tid.
Nej, skidåkning och kvinnor vill han helst inte prata om. Det finns viktigare saker här i världen.
Lars Theodor tycker det är synd att jag måste åka hem klockan halv tolv. Men jag förklarar att jag är tvungen, att det är långt hem och att arbetet måste skötas dagen efter.
Han förstår, och klappar mig på axeln när jag går mot ytterdörren.
– Vi måste träffas fler gånger, säger han. Eller också kan vi alltid telefonera. Jag har ju ditt nummer. Få se, visst var det Offerdal du kom ifrån?
Jag nickar till svar samtidigt som jag försöker bana mig väg ut förbi all bråte som ligger på golvet.
–Voj, voj, ropar han efter mig där han står på förstubron och vinkar.

FAKTA:
Lars-Theodor Jonsson
Strömsund.
Född: 10 november 1903 i Strand, Strömsund. (Enligt egen utsago. Andra påstår att han föddes under en turné som hans föräldrar genomförde i England eller Skottland).
Yrke: Levnadskonstnär.
Idrottsgren: Skidåkning.
Klubb: IFK Strömsund, Tunadal (Medelpad), Väja/Dynäs (Ångermanland), Ragunda IF.
Meriter: Svenska mästerskapen, 1:a 15 kilometer 1933, 1:a 30 kilometer 1935.
Deltog vid tre olympiska spel, 1928 i St. Moritz, 1932 i Lake Placid, samt 1936 i Garmisch Partenkirschen. Som bäst 7:a på 18 kilometer 1928.
1935 blev han 8:a på 50 kilometer i Holmenkollen.