Jag bugar och bockar för varje grönt blad

Det är i början på juni och jag står åter där och häpnar. Sakta får trädgården liv igen och jag står med kepsen i hand och bugar för varje litet grönt blad som ser dagens ljus.

Valkulla.

Jag har noterat en sak: den här våren formligen svämmar över av tidskrifter, bilagor och broschyrer om trädgårdar.
Så får du den vackraste trädgården! Så bygger du i trädgården! Så får du växterna att blomma! Så får du liv i din trädgård!
Bläddrar snabbt igenom högen av tidskrifter och konstaterar – de lovar mycket men håller tunt. Vackra lockande bilder och rubriker, men inget innehåll.
Tyvärr.
Det är för mycket rosévin och vit snickarglädje och för lite lort, skit och tungt jobb över anrättningen.
I tidskrifternas värld är det bara att ta spaden, gå ut och sätta den till marken, och med ett lätt tryck med foten har du grävt dig ned genom ett mjukt, härligt lager av matjord. Och så är det bara att börja plantera.
Sanningen är en annan.
Hemma hos mig ser det lite annorlunda ut.
Flåhacka, korp, spett och dynamit är ett måste i rekvisitan för att jag ska ta mig ner genom det första jordlagret.
Därefter, eventuellt, kan jag börja fylla på med matjord.
Men trägen vinner. Efter 20 års tuktande av jorden och påfyllnad av ny matjord varje vår börjar jag sakta men säkert få fason på några av rabatterna. Och nu njuter vi. Varje kväll går jag en runda, och plötsligt blir jag som uppslukad.

Nu sitter jag i västanvinden en försommarkväll med långkalsonger på och värmer mig vid grillen. Väntar på att karrén ska bli klar så vi kan börja äta och tittar förslött på etiketten på den flaska jag underhåller mig med under tiden. Det står ”Bryggt av jäst, vatten, malt och humle”.
Tankarna går igång. Humle! Har inte tänkt på den på det sättet tidigare, den som formligen bäddar in vårt hus i grönt under hela sommaren. Jag läste en gång att humlens kottar kunde kokas som te och att den som drack humle-te får lättare att somna. Jag testade på barnen för något år sedan. De somnade som stockar och sov sött hela natten. Någonstans beskrevs också hur man gammalt tillbaka i förindustriell tid fyllde kuddar med humle som man sedan somnade gott på. Kanske värt ett försök?

Grillen har slocknat och vädret slår om. Det blir ljummare. Staren flyger skytteltrafik med mat åt skränande fågelungar och knotten anfaller runt anklarna. Okej, det är dags för en tur runt torpet, häng med!

I år ska jag få humlen vid bryggstugan att växa. Det bara är så. En av sommarens viktigaste uppgifter. Förstår inte att de tog bort den på 1970-talet. Varför? Kanske för att nedersta timmervarvet höll på att ruttna.
Men nu ska det bli nytt. I fjol kom den då nysatta humlen bara en meter upp, blek och tanig – men med litet mera gödsel, bättre jord och rikligare med vatten ska den bli grön och frodig. Lika grov och fin som humlen vid ingången till stora huset.

Humlen på sin väg mot skyn.

Vid ingången till vårt hus har vi också satt ett äppelträd. Vi har skött beskärningen ganska bra, för det blommar kopiöst varje vår. I år har jag inte beskurit, tänkte att det skulle få växa ut rejält ett år, få vila mellan blomningarna. Bara en gång har det gett frukt som mognat. Den underbara sommaren 2001, eller var det 2002? Trädet var fyllt av röda små äpplen. Det blev äppelmos till havregrynsgröten den vintern.
Vi har två äppelträd. I höstas testade vi att linda tidningspapper runt det ena, men inte runt det andra. Det andra åt sorken upp. Tidningspapper verkar hjälpa.

Och så malvan.
Malvan.
Mmmm...malva...bara namnet ger välbehag. Det är poesi.  Jag älskar den  – rosa med en underbar blomform och gröna små blad på stängeln. Är det trädgårdens trevligaste? Jag tror det. I alla fall en av mina favoriter. Jag minns när vi tog över det gamla torpstället , det var i slutet på maj och de rosa blomknopparna höll på att slå ut litet här och var i den gamla trädgården. I augusti när vi på nytt kom till platsen blommade de fortfarande, tre månader senare. Jag kommer att tänka på Flicka från Backafall:
Luften är kryddad av tusende salvor
men jag ger bort dem varendaste en
mot att få vandra bland Backafalls malvor
allt medan månen går vakt över Hven
Skaldade Gabriel Jönsson. I juli blommar malvan som mest.

Och ni skulle se våra riddarsporrar i full blom! Det var Stina – hon bodde här före oss – som satte dem på 1930-talet någon gång. Ljust och mörkt blå. En humla i varje blomma. De dominerar stort intill lillstugan, eller listu, som de säger i trakten.
Men bondpionerna är också fina. De som redan kommit en par decimeter upp ur jorden.
Och kejsarkronan, eller är det kungslilja? Strunt samma. Trädgårdens verkliga kunglighet är den i alla fall. Just nu sticker de upp sina terrafärgade knoppar genom jordtäcket. Reser sig sedan minst en meter upp över det övriga småfolket i trädgården. Ståtlig med sina kraftiga, orangea liljeblommor. Perfekt till födelsedagen. Tillsammans med litet brudspirea blir buketten ännu vackrare.

Efter regnet en ljummen försommarkväll:
En liten kvällspromenad bland växtligheten före sängdags. En pärluggla hoar i kvällningen. Grannens tupp gal sig hes. Vattnar tomatplantorna. Plötsligt känner vi doften, trädgårdens parfymeri har kommit igång. Nattviolen sprider sin oemotståndliga väldoft och vi känner den slå emot oss från långt håll. Vi står länge och andas in den behagliga vällukten. Den har spridit sig i omgivningen.
Olvonträdet alldeles intill  luktar inte lika ljuvligt när det blommar senare i sommar. Som i kohagen, fast värre. Drar till sig insekter och luktar djävulskt. Hur var det Karlfeldt diktade:

Gå ej bland olvonträd och slån,
då kvällens luft är ljum!
Där dväljs en underbar demon
i trädens dunkla rum.
Det är den gamle Liothas son,
benämnd Isacharum.

Du hör hans gång i lundens fläkt,
sim irrar skygg och vill
på mark av bruna höstlöv täckt
i tinande april,
och ångan av hans andedräkt
är mull som kvicknar till.

Kultur är odling sägs det.
Just nu är det högsäsong för kulturen hemma. Det är nu vi lägger grunden till en stor del av det som vi kallar för livskvalitet.
Att få ha ett helt lass matjord på gården är höjden av livskvalitet. Då känner jag mig rik. Rikare än ett troll.
Jag tror nämligen att det är de små sakerna som gör det. Som gör livet.
Som gör att det är en lisa för själen att ta med sig tre, fyra stänglar tidig rabarber in efter kvällspromenaden. Nykokt Rabarberkräm med kall mjölk och limpsmörgås före läggdags är livskvalitet.
Sedan somnar man tungt till ljudet av gökens dova galande genom det nattöppna fönstret där en lätt bris strömmar in och får persiennen att dallra.
I kväll är det västergök – bästergök. Då börjar sommaren.
Livskvalitet, det också.

Tulpanerna vaktar utanför vårt hus.

Pärlhyacint.

Tulpanerna är tacksamma fotoobjekt.