En etta med blomdoft och fjällutsikt

När jag står på stegen under takutskottet på det gamla torphuset på gården och målar italiensk slamfärg börjar göken gala.
Ko-ko! Ko-ko! låter det nerifrån hagen.
Den får mig att stanna till i mina monotona rörelser med rödfärgspenseln mot den sträva träväggen. Jag spanar bort mot den gamla ladan på andra sidan vägen, men jag kan inte se någon gök. Den borde vara där någonstans.

Då upptäcker jag den! Bara tio meter bort högt uppe i den gamla rönnen! Så den var inte längre bort än så?
Samtidigt känner jag dofterna från rödfärgen, som luktar rått järn, faktiskt nästan som blod,  och från den blommande häggen intill, som luktar himmelskt parfymeri. Här skapas spännande kontraster.
Slamfärgen innehåller ju järnvitriol och rågmjöl. Sedan kokar man ihop den där soppan tillsammans med röda färgpigment. Så blir det till det vi kallar Falu rödfärg. Eller något i den stilen. Rött i alla fall, och bra skydd mot röta i väggarna.
Häruppe under takutstkottet upptäcker jag världen från en ny horisont. Här är jag långt borta från de invanda stigarna.
Bara ett par meter ifrån mig, längst uppe i den ymnigt blommande häggen, har ett skatpar strävat ihop till ett eget litet bo. Det blir till en fantastisk upptäckt för mig: Aha, det är alltså hit de har släpat alla kvistar, pinnar och allt gammalt gräs de flugit omkring med de senaste månaderna.
Här har de nu sitt eget lilla krypin. En etta med blomdoft och fjällutsikt! Inte illa.
Och som de har kämpat för det. I snö, blåst, regn och storm har de stretat på med sitt plockepinn. Och nu ruvar de på äggen som ska ge nya små skatfamiljer på sikt. Om inte ekorren tar dem förstås. Den brukar göra det. Det brukar bli ett par svartvitblänkande fjädrar kvar på marken under boet.
Andra försöker nyttja det som redan är färdigt. Paret Råka, för att ta ett exempel, försökte med en liten luring. När människofamiljen på gården hade uppmärksamheten åt annat håll slog de till med all sin klurighet. Av en slump hörde vi en kväll oväsen från spismuren inne i den gamla kåken, ja, du förstår, de hade hittat sitt nya hem. Men det var ingen topplägenhet de var ute efter, tvärtom, längst ned i skorstenen, ja, ända nere innanför den gamla Husqvarnaspisen hade de tänkt sig ett litet bo. Där var det mörkt, varmt och trivsamt. Precis som en råka vill ha det.
Det är på vingliga, darriga ben jag nu ställer ifrån mig färghinken och försöker ta mig upp på det solheta plåttaket för att ta itu med inkräktarna. Jag kämpar mig upp steg för steg. Försiktigt sätter jag ned fötterna för att få fäste i plåten. Nu är jag framme.
Jag är rädd, men jag slår med en pinne på skorstenen.
Först händer ingenting, sedan ingenting, sedan händer allt på en gång. Det blir ett förfärligt liv nere i djupet av skorstenen. Jag rycker till när det flaxar och dammar och kraxas, och till slut lyckas en gråsvart varelse slugga sig ut i frihet, och bara någon sekund senare en andra familjemedlem. Svårt chockad, men ändå litet lättad slänger jag på en plywoodskiva över öppningen med en sten ovanpå. Det var en vräkning som heter duga!
Efter en stund blir jag ångerfull – kunde de inte fått bo kvar? Varför är jag rädd för det oönskade?
Väl nere på marken igen hittar jag en ny position. Från markplanet. Nu liggande på knä i blomsterrabatten rensar jag ogräs så händerna svider.
Där reser sig vårens konung, valkulla säger vi hemma, smörboll är ett annat namn jag hört, över det andra småfolket i rabatten. Den gula mustiga färgen är betagande i all sin prakt. Här, bland daggmaskar, spindlar och koskit, får man perspektiv på livet. Det som vi kallar ”tiden” existerar inte.
Här växer man tills man är klar. Här slipper man göra både karriär och hålla tider.
Här pågår livet.