En kväll vid storalmen i Offerdalsberg
Väl framme under almen vid Bergsberget höll vi på att bli uppätna av myggsvärmarna.
En ljummen julikväll besöker vi almen vid Bergsberget i Offerdal. Det är troligen en av Jämtlands största almar, kanske den allra största. Den slog rot på 1600-talet.
Stigen är stenig och svårframkomlig och en uppflygande tjäderhöna får våra hjärtan att klappa extra hårt när vi försiktigt smyger fram och letar lämpliga ställen att sätta ner fötterna på i stenlandskapet.
Vi stannar och pustar ut. Är vi inte framme snart? Svetten flödar och myggen attackerar utan pardon – vi är nära att ge upp.
Ormbunkarna når oss till midjan och stormhattarna bildar portaler över våra huvuden när vi likt Humphrey Bogart i filmen Afrikas drottning genom svärmar av mosquitos letar oss fram genom de högväxta snåren.
– Aj!
Tobias slinter till och slår sig lätt. Men det är ingen fara, vi letar oss vidare i djungeln.
Så är vi framme. Trädet vi stannar och pustar ut emot är målet för vår vandring: Almen.
– Åååhhh, vad stor den är!
Vi tittar upp mot himlen med förvånade blickar. Vi får skugga under lövverket som skymmer solen och vi slår oss ned på en sten. Jag når inte runt stammen, som måste vara minst ett par meter i omkrets.
Den växer på ett sydväxtberg. Det innebär att växter som normalt sett inte växer i den här klimatzonen har möjlighet att slå rot och växa. Berget avger värme och fukt och det ger växterna skjuts. Det är som i ett växthus.
Vi känner fläktarna från sydligare breddgrader. Här är inte den vanliga torra, karga växtligheten. Inga furor. Granarna är höga och grova. Lavar hänger från grenverken. De är säkert närmare 300 år. Gröna växter dominerar. Framför oss ett hav av ormbunkar och jag tänker att så här kan det se ut i Jämtland om något sekel med fortsatta klimatförändringar.
Redan 1775 var almen ett besöksmål.
Då stod Jämtlandsbeskrivaren Abraham Hülphers på samma plats och trodde det var en lind han såg:
”Märkligt är, at wid Bergsbyn en mil från kyrkan i sträckan af Almåsa och Risaberget, ibland Björkskogen wäxer en stor Lind, som årligen blommar. Detta träslag är eljest obekant i orten.”
Den här julikvällen ser vi inga spår efter vare sig blommor eller kottar. Kanske har trädet slutat blomma – men om det gör det så sker det mycket tidigare. På bar kvist redan i början på maj.
Förr var klimatet varmare i Jämtland. Då växte almar mera allmänt står det på en informationsskylt en bit bort.
När vi lämnar almen vid stenskravlet och den lummiga växtligheten drömmer jag om framtiden, och om hur klimatet förändrar landskapet och om hur alm och lind blir vanligare än björk och sälg i våra skogar.
Jag tänker på människorna – kommer de också att påverkas av klimatförändringarna?
De som fortfarande hävdar att det faktiskt finns så kallade urjämtar, en särskild människostam som poppade upp i våra trakter när inlandsisen smälte bort, förfäktar i samma andetag att det är det karga klimatet som gjort jämtarna till ett ”härdat hårdvallsfolk”, som Per Nilsson Tannér skriver.
Som att blötmyrar och torrakor gjort oss till vad vi är.
Jag ser framför mig vad det varmare klimatet kan göra med dessa urjämtar, hur de blir lättare till sinnet och mer spontana i sitt förhållande till andra. Vi blir pizzabagare och strandraggare och tar siesta frampå dagen.
När jag blir FÖR fördomsfull slår jag bort tankarna som rent nonsens. Inte sjutton har klimatet något att göra med hur vi är som människor.
Tänker också på almstriden i Stockholm i början på 1970-talet. 13 102-åriga almar skulle sågas ned för att ge plats åt en tunnelbanenedfart. Men folket sa nej. 2 000 demonstranter bildade kedjor och såg till att almarna blev kvar. Tunnelbanestationen fick byggas på annat ställe.
Gruppen Envoys, från Bromma, gjorde en cover på Beatles hit Power to the people: ”Almaaarna åt folket, almaaarna åt folket, almarna åt folket just nu”. Vi gjorde egen text och på jämtländskt vis sjöng vi ”Älgaaarna åt folket, älgaaarna åt folket...”
– Var är stigen?
Tobias väcker mig ur drömmarna och jag konstaterar att den är borta. Vi får agera stigfinnare och snart har vi lokaliserat den till ett ormbunksbestånd ett tiotal meter bort. En stund senare är vi ute ur spenaten och tillbaka i den karga verkligheten.
"Alm. w. wid byar i ängar: et ganska nyttigt träd både i trädgårdar och til wirke: skepskölar, blankarder, hjul och pressar göres häraf: bladen gifwa godt foder åt får och kor: späda nyss utspruckne kunna nyttjas som spenat. Decokt af mellan-barken drickes med fördel mot utslag: trädet wäxer frodigt, utan at widstående gräs deraf lider: blommar wårtid tillika med Viola od."
Ur Anwisning til Wäxt-Rikets kännedom av Carl Fredrik Hoffberg (1792)
Utsikten från Bergsberget är fin där landskapet planar ut mot Storsjöbygden.