För Lennart är musiken själva livet

Ibland kan det bli för mycket av den välartade och välarrangerade musiken bland notställ, dirigentpinnar och partiturer. Då vill jag träffa någon som lever ut sin musik.
Någon som Lennart på Haugen.
Eller Lennart Olsson på Högen i Nordannälden för att vara exakt.
Att sitta en eftermiddag med honom i den lilla stugan på backen med utsikt över Näldsjön är en lisa för själen.
Att höra honom berätta om sin lidelse för musiken, om hur livet egentligen är och hur det borde vara känns som en ynnest.
Funderingarna är många, och det är i sanningens namn inte allt jag förstår, men det räcker så bra med att uppleva Lennarts totala underkastelse och kärlek till det han en gång lärde sig av grannen Olle Orsa: att föra en stråke över en fiols spända strängar.
Eller som han säger när solen börjar gå ned bakom Risberget:
– Musiken e ahllt.

Lennart o Ingrid Olsson, på Haugen, Nordannälden.

Det syns på Lennart Olsson att han är en gehörsspelare. Vi sitter i det välmöblerade vardagsrummet och Lennart ömsom spelar, ömsom trallar och ömsom visslar melodier. Han har bytt ut den slitna vardagsflisjackan mot en stickad mönstrad helgdagströja för att bli fin på kort. Han är inne på första låten med fiolen när svettpärlorna börjar tränga fram vid tinningarna. Och när den andra låten är slut måste han torka av sig om pannan med näven.
Han skruvar litet på sig, sedan tittar han mig i ögonen och säger:
– Du jett l ä v a ut musiken, de e nagå som ske ut.
• Vad är det som ska ut, känslor?
– Ja, det e som anden. Och du får ut känslan i kroppen genom instrumente. Hu ske ut hu, annars kan man gå å bära på de dänne för jämnan. Musiken e som en tröst.

När den tredje låten är halvspelad börjar musklerna vid munnen att röras, och snart har hela ansiktet kommit loss i något som liknar en frigörelsekamp. Hans kropp brottas med något inifrån. Samtidigt kämpar han för att hänga med i polskans vindlingar. Tungan, läpparna, hakan, kinderna, pannan och tinningarna rycker i takt med musiken och ända ut i hårtopparna pågår en förvandling av musikalitet till energi.
Musiken pulserar genom Lennarts kropp och smittar av sig. Mina fötter stampar takten i parketten. Anteckningsblocket slår mot stolskanten. Lennarts mamma Ingrid håller takten med fingrarna mot rullatorn.
Lennart gör mig glad.
Det är underbart att få uppleva. Känn hur det spritter i benen!
Jag njuter och tänker:
Kanske har jag här och nu en av de sista äkta traditionsbärarna av spelmansmusik framför mig. En Lapp-Nils i 2000-talet.
Jag har genom åren upplevt många spelmän, men väldigt sällan någon äkta, någon som lever ut musiken, en spelman där musiken är en del av människan, som ett manér. För många spelmän som åker runt i landet och visar upp sig är det tillgjort. Lennart känns äkta.

När låten är slut kommer sista rycket i ena mungipan en halv hundradel efter. Först låten, sedan Lennart. Han tittar litet fundersamt ut genom fönstret mot fjällen. Vi är tysta i flera sekunder. Det är som han söker något där borta på andra sidan sjön. Sedan säger han:
- Du vejt, de ha mä bloe å jära. Allt i live ha mä bloe och pulsen å jära. Så ere mä musiken och så ere mä människa. Och så skrattar han.
Han börjar spela en låt som han lärde som liten av grannen Olle Orsa.
- E rektu e skravapolsk, säger han och drar igång stråken med ett skärande ljud.
Musiken stöter genom armar och ben och in i stråke och sträng.
När den fjärde låten, som är en Lapp-Nils-polska, är slut, sjunker Lennart ihop på stolen. Han torkar svetten från pannan och säger:
- Du förstår, de e vår´n. De e som att kroppen ställ in se ett tia, de ha mä ljöse å jära. De henne e vårlåtan. Dom bäre ske ut.
• Du Lennart, jag måste få fråga, hur beskriver du e skravapolsk?
- E skravapolsk? Du vejt, de går nästan int å beskriv.
Han ler och spelar vidare.
Så avbryter han mitt i:
- Du fråge om skravapolskan? Du förstår, hu e som enkler och mer rak. Int så svårspäla. Å lätt å dansa te.
Och så spelar han igen. En Häggsjöpolska efter dragspelaren Bruno Svensson, låtar efter läromästaren Olle Orsa i Nordannälden, och så efter den person han kallar ikonen, Ante Falk, i Stavre. Mästaren.
Där tillsammans med Falk tillbringade han många ungdomstimmar.
- Han var borta hela söndagar, berättar Ingrid.
- Ja, fast ma späla e par låta, sen satt ma mest å prata.
Lennart pratar jämtska. Jag skulle inte kunna skriva den här artikeln med någon trovärdighet om jag inte fick skriva som Lennart pratar. Det är något som hänger ihop med hela hans väsen, som musiker, människa och livskonstnär.
Jag upplever honom som chosefri, otvungen, opretentiös och som en ärlig och genuin människa med total närvaro. Bara han får spela sin musik och leva ut sitt liv i sin egen polsketakt är han nöjd och frisk. Och han skulle aldrig göra sig till.
• Vad betyder musiken för dig?
- Ahllt. Musiken e i ställe för nå äne. Å je skulle aldrig ha bleve nån bra ämbetsman på kontor. De passa inte meg.
En trana landar på ängen nere vid sjön.
Jag frågar:
• Vad passar dig?
- Å få ha roleje mä fiola. Å få späla på Ranågården till exempel. Der sätt dom värde på en.
Kanske är bekräftelse ordet jag söker. Att någon bryr sig om det man gör.