Hur jag hittade Steve Roper

Vi kan läsa att serietidningsbranschen är i kris.
Det är klart. Det säljs ju inga riktiga serietidningar längre.
Jag menar, vi medelålders män har ju en attityd och kultur grundad på Seriemagasinet, Fantomen och Spion 13.
Det här är en berättelse om jakten på de gamla favoriterna.

Tisdag efter lunch.
Regnet smattrar mot gatan. Jag drar upp axlarna innanför kavajen för att få åtminstone litet skydd. Jag blir ändå genomsur, och jag småspringer huttrande de sista stegen mot mitt kontor och uppför trapporna till andra våningen på ÖP.
Jag slänger av mig kavajen på en av besöksstolarna, rättar till slipsen och den blöta kalufsen och så går jag ut i korridoren och trycker in en enkrona i kaffeautomaten. Svart rykande kaffe spolar ner i pappersmuggen. Jag smuttar. Ahhh! Det var hett.
Tillbaka på kontoret sätter jag mig på stolen och slår siffrorna till serietidningsförlaget: noll, åtta, sju, nio, tre, sex...
Signalerna går fram.
Ingen svarar. Jag knackar otåligt med fingrarna mot kontorsbordet samtidigt som nionde och tionde signalen går fram.
Då, plötsligt, en röst i andra änden. Det är en vacker, sensuell röst, som säger:
– Serieförlaget, Ingela!
Jag presenterar mig:
– Goddag, mitt namn är Nolervik, Stefan Nolervik, jag söker Mister Roper.
– Förlåt, ni söker vem?
Jag förklarar mig:
– Jo, jag söker mister Roper, Steve Roper. Finns han inne?
Det blir tyst en stund. Som om hon tänker efter.
Sedan säger hon:
– Jag är inte säker på att ni kommit rätt, vänta ska jag skicka er vidare till någon som kanske kan hjälpa er.
– Okej.
Ny tystnad. Därefter svarar en man med skrovlig, grov stämma. Han drar ett djupt rosslande andetag, som om han just drog ett halsbloss från en pipa tobak.
– Jaaa...
Jag säger:
– Mister Roper?
– Nej, det är inte mister Roper. Vem frågar...
– Åhh, ursäkta mig.  Nolervik, Stefan Nolervik, vid Östersunds Posten, jag söker Steve...
– Han finns inte. Jag menar, han är försvunnen sedan nittiosju. Då fick han kicken härifrån. Jag tror han fick jobb på Egmont.
– Förlåt, Egmont?
– Ja, ett annat förlag. De sysslar med sånt där nu. Vad jag hört så jobbade Steve där ett tag tillsammans med sin gamla parhäst Mike Nomad. Men så skildes deras vägar. Mike träffade en brud och fick nytt jobb på Agent X 9. Han och Modesty Blasie lever i dag som särb...
Jag avbryter honom:
– Och Steve?
Mannen suckar.
– Steve, ja, han.. jag vet inte om...
– Jag insisterar.
Mannen hostar till. Sedan säger han lugnt:
– Det var precis efter det att Seriemagasinet lades ned. Steve tog till spriten och blev alkoholiserad. Hamnade på behandlingshem. Få se, var det inte uppåt dina trakter? Bräcke? Backe? Nåväl, där hamnade han på samma ställe som Kerry Drake, Dick Tracy och Battler Britton. Battler Britton och Tracy gick det riktigt illa för, men jag tror att Roper lever. Kanske i Östersund. Jag har hört att han lever där som en spillra av sitt forna jag.
Mitt hjärta slog en extra volt. Hörde jag rätt? Steve Roper, denne hjälte från barndomen, i Östersund?
Jag säger till mannen i telefonen:
– Tack, det var värdefull information. Adjö.
– Väl bekomme. Adjö.

Det har slutat regna och solen värmer skönt när jag med kavajen hängande i armvecket springer omkring på stan på jakt efter en man som formade mitt liv. Steve Roper, piprökande reporter och privatdeckare, och hårdingen Mike Nomads kompis, i stan någonstans?
Jag visar alla jag möter en snabbteckning jag gjort och som faktiskt är ganska porträttlik.
Men ingen känner igen honom. Inte på Busstorget, inte på Stortorget och inte på Gågatan.
Men så, i Kyrkparken, får jag napp. Jag visar teckningen för ett gäng som sitter i och omkring en stor  grön bänk, när en kraftig man med grått hår och mustasch nickar igenkännande:
– Jo, det är inga tvivel. Den där mannen känner jag. Kom så följer jag dig dit.

En stund senare sitter jag i ett mörkt och trångt källarkyffe under en körskola i närheten av busstorget i centrala stan.
Mittemot sitter en man i slitna kostymbyxor, en nikotingul skjorta med svettfläckar under armarna, och slipsen hängande på trekvart på bröstet. Han är sliten, omkring 80 och det grå håret på hans huvud är tunt. Mannen är Steve Roper.
Han berättar om sitt macholiv tillsammans med Mike Nomad, om sitt kvinnotycke och om sitt liv som serietidningshjälte genom fyra decennier. Men han säger också att han under hela 1990-talet ifrågasatts som seriefigur, och hur det var början till slutet.
Han är märkbart tagen när han berättar om hur det var att falla från toppen ner i dyn och om att kravla i stoffet. Och om att inte kunna resa sig när han blev om- och ifrånsprungen av alla unga, vackra, framgångsrika nya serietidningsmänniskor. Om att bli ifrågasatt för sin ålder av fräcka framåtsträvande verkställande direktörer.
Han säger med ett snett leende:
– Inget blir så omodernt som det nyligen moderna och ärligt talat, vem orkar konkurrera med Hälge och Ernie? Vem behöver en gammal serietidningshjälte i dag? Ingen.
Jag går tillbaka till tidningen med tårar i ögonen.