Var är runstenen?!
Han kom in på mitt kontor precis när det hade börjat snöa.
Mannen i den gröna rocken skakade av sig snön från rockkragen och presenterade sig som ”ny turist i Östersund”. På väg norrut hade han stannat till för att se sin barndoms berömda sten, runstenen.
”Världens nordligaste runsten”, artikulerade han med något drömskt i blicken.
Var är den?
Vad då? Jag vaknade till, överrumplad på mitt kontor där jag satt och spanade ut över Kyrkgatan där vinden tog i och snön började yra förbi fönstret. Jag tänkte: Bara det inte blir snökaos.
Mannen tog i, nu med högre röstläge: Var är den?
Jag kom till sans. Var är vad?
Runstenen, var är den, sa han lugnt och sneglade uppfordrande på mig som om jag vore en brottsling. Som om det var jag som hade gömt den, eller ännu värre, stulit den.
Han stod bakom mig och jag sjönk allt djupare i kontorsstolen.
Jag lade märke till glasögonen. Glasögonen! Mannen med den gröna rocken och det yviga grå håret hade dubbla glasögon. Två par glasögon utanpå varandra. Bakom dessa ett par bruna ögon. Han måste vara beläst, tänkte jag. Han vet vad han talar om. Nu ska han sätta mig på plats.
Tommila, sa han och sträckte fram handen. Jag är arkeologiskt intresserad, sa han, nu vänligt, och tittade mig djupt in i ögonen. Sedan jag var liten har jag velat se runstenen på Frösön. Nu hittar jag den inte. Var är den?
Jag sa: landstinget. Den står utanför landstinget. Tidigare stod den vid brofästet men flyttades när den nya bron byggdes. Nu står den på gräsmattan utanför landstingets administration.
– Ja, jag vet, sa han. Landstinget. Det är därför jag är här. Det är skandal. Jag vill att du skriver något.
– Jag vill att du tar upp det här på ett kritiskt sätt, sa han och tittade ner på mig.
Jag ryggade.
Nej, det går inte.
Mannen insisterade. Du, som är journalist. Skriv något om stenen. Där kan den ju inte stå. Det är anskrämligt.
Jag svarade nej, det går inte. Du får skriva själv. Ordet är fritt. Dessutom är jag inte säker på att våra åsikter sammanfaller i frågan. Det där sista sa jag inte, bara tänkte. Egentligen struntade jag i stenen. Den kan få stå vart som helst, det berör mig inte.
Så mannen i den gröna rocken, som presenterade sig som Tommila, lånade en penna, ett anteckningsblock och satte sig ned vid ett runt bord på redaktionen.
Så skrev han:
”Som turist besökte jag Östersund. Eftersom jag alltid varit arkeologiskt intresserad och under min skoltid i årskurs 6 fick höra av min lärare att världens nordligaste runsten fanns på Frösön ville jag nu bese min ungdoms runsten invid kyrkan. Den fanns inte där!
Dock lyckades jag återfinna den på landstingets stora gård. Varför just där?
Var det ett utslag av byråkraters lycka att stoltsera med denna sevärdhet?
Tilläggas bör att den tidigare stått vid brofästet men icke på denna anskrämliga och för stenen förnedrande plats.
En dag kommer troligtvis landstingets byggnader att rivas. Ska då stenen stå där utan anknytning till historien eller ska den åter igen valsa runt?
Märkvärdigt är också att det inte finns någon sevärdhetsanvisning till platsen.
Runar Tommila”
Mannen med den gröna rocken och de dubbla läsglasögonen lämnade den skrivna lappen i min hand. Han var på väg till Karesuando och hade bara stannat till i Östersund. För att se stenen. Och så fanns den inte där han hade hoppats. Där han hade läst att den borde finnas.
Han berättade att han varit här förut. Tältat med sonen och upplevt Jamtli.
Fantastiskt, sa han. Jamtli är helt underbart, sa han och så nickade han adjö och drog vidare.
Jag stod kvar och läste på lappen. Tommila. Runar Tommila, läste jag. ”Runar”, tänkte jag. ”Står det Runar? Märkligt sammanträffande. Här kommer en okänd man upprusande på mitt kontor och efterlyser en runsten. Och så heter han Runar...
Var det i själva verket han som ristade runorna?