Min pappas jobbsökarresa

HOS MOSTER MAJ I DVÄRSÄTT I MAJ 1962.

Jag står och tittar ut genom fönstret en söndagskväll hemma hos min moster Maj och hennes man Nisse.
De bor längst uppe på en höjd i den lilla byn Dvärsätt.
Året är 1962 och min pappa ska komma och hämta oss. Vi, det är jag, min äldre bror och min mamma. Vi har bott hos min moster sedan i fredags då min pappa steg på tåget.
Stockholmståget förde honom söderut, och slutanhalten var Järna, utanför Södertälje.
Dit skulle han, och andra från Jämtland, åka för att titta på nytt jobb. Han hade svarat på en annons i lokaltidningen, som erbjöd norrlänningar att flytta till Södertälje för att arbeta som linjemontörer. Min far tyckte det verkade intressant, och eftersom han insåg att jobben skulle bli allt färre i hemtrakten, och när hans arbetskamrater redan hader flyttat tänkte han också slå till. Droppen var att han fått en ny chef, som var illa omtyckt bland personalen.
Han ville helt enkelt iväg.
Därför svarade han på annonsen, och drog iväg en majkväll med tåget för att titta på det nya jobbet. Dessutom skulle hans blivande chefer visa honom den bostad som de hade ordnat för honom.
I kväll ska han stiga av tåget vid den lilla anhalten i Dvärsätt, gå den två kilometer långa vägen till min mosters hus, och där hämta oss så vi kan åka hem till Krokom.
Det är med stor spänning jag väntar.
Kommer han inte snart?

Jag är nervös. Samtidigt som det är spännande att tänka sig tanken att flytta, att få berätta för alla kompisar, att ta avsked av allihopa, så är det också vemodigt. Innerst inne vill jag bo kvar. Det är tryggast.
Min far hade redan flyttat en gång. I början på 1950-talet hade han ledsnat på skogsjobben i hemtrakterna kring Häggsjön i Hotagen. De enda jobb som stod att få där var som timmerhuggare eller att hoppa på jobb som linjemontör för det elledningsnät som var på väg att byggas ut vid den tiden. Han skaffade sig en liten bandtraktor som han använde i sitt arbete och lärde sig till en duktig linjearbetare helt på egen hand. Han behövde inte gå någon skola för att lära sig de viktigaste kunskaperna om elen, han lärde sig av egen erfarenhet och av arbetskamrater.
1950 insåg han att han var tvungen att flytta på sig för att ha en chans till en bättre försörjning. Så han tog sitt dragspel, sina få tillhörigheter, och tog postbussen till Krokom. Där fick han snart jobb på Hissmofors elektriska, vilket ansågs som en mycket trygg arbetsgivare.
Han träffade Ruth, från Åse, och de båda bosatte sig i Krokom. På kvällarna kunde han ta fram sitt dragspel och dra en trudelutt hemma, eller också på någon tillställning. Han blev snart efterfrågad som musiker i olika sammanhang.

Åren gick och arbetena blev färre, Hissmofors elektriska stod inför en utförsäljning till Jämtkraft, och framtiden tedde sig oviss. Arbetskamraterna sökte olika skolor och blev elingenjörer på andra ställen i landet.
Det var då, som han började fundera i banor att söka nytt jobb, på nytt ställe.
Därför står jag nu och tittar ut genom fönstret hos min moster i Dvärsätt. Jag är fem år gammal och mycket spänd inför vad min far ska säga när han kommer.
Nu kommer han.
Långt därnere i backen skymtar jag min far, som kommer i kostym bärande på en brun portfölj. Ingen hatt, ingen överrock, bara kostymen rätt och slätt, och med stora kliv kommer han närmare.
Mamma! Mamma! Pappa kommer! Ropen ekar genom huset. Snart står vi alla i fönstret och tittar.
Nu är han alldeles utanför huset. Nu på gårdsplanen. Nu stiger han in genom ytterdörren...
Alla tittar på honom. Ingen säger något. Alla väntar sig någon sorts beskrivning av läget, hur gick det?
”Det är nog ett bra jobb, och bostaden är det inget fel på. Jag har med mig ett anställningskontrakt som bara ska skrivas på, sedan kan vi flytta.”
Det blir alldeles tyst.
Ingen säger något på en lång stund.
Min mor som plötsligt inser att det är allvar av, bryter tystnaden:
”Nej, jag vill inte flytta.”
Ingen protesterade. Inte ens min far, som väl egentligen innerst inne ville stanna kvar.
Därmed var saken avgjord.
På måndag morgon var allt som vanligt. Pappa gick till jobbbet på Hissmofors elektriska, och min mor hjälpte min äldre bror på med kläderna så han kunde ge sig iväg till skolan.