Ruth skriver brev i poliotider
Min mamma Ruth.
STATIONSSAMHÄLLET KROKOM 21 SEPTEMBER 1953
Kontakten mellan utflyttare och kvarstannare var i de flesta fallen regelbunden, och på den här tiden var det brev som gällde.
Även om det gick an att ringa via växeltelefonist så var det inget man gjorde i brådrasket. Det var både omständligt och dyrt. Nej, då var det betydligt enklare att skriva. Då kunde man lättare beskriva sina känslor och komma till punkt med vad man ville ha sagt.
Ingrid Eriksson, från Häggsjön i norra Jämtland, flyttade i slutet av 1940-talet till Skelleftehamn i Västerbotten där hon själv arbetade som lärarinna och maken Gunnar på Rönnskärsverken som ingenjör. Ingrid höll hela tiden kontakt med släktingarna hemma i Jämtland, och breven formligen haglade mellan Skelleftehamn och Jämtland. Trafiken var ömsesidig.
Så här skrev svägerskan Ruth – som själv flyttat från den lilla jordbruksbyn Åse till centralorten Krokom – till Ingrid i september 1953:
”Hej Ingrid!
Måste skynda mig att få till några rader nu medan Thomas sover. Annars är det nästan omöjligt att få göra nånting, han har snuva så han är bara litet kinkig, men är på bättringsvägen nu. Får tacka så mycket för det fina överkastet och kudden, det passar så bra ihop med mattan och fåtöljerna så det tror du inte. Tusen tack ska du ha Ingrid!
Annars så mår vi bara bra, bara Thomas blir fri snuvan nu så. Det är så plågsamt för honom för han är så täppt och olustig i näsan, man kan ju inte få ut något heller.
Han blir så arg så han skriker i rena ilskan. Fast han är snäll annars, litet bortskämd kanske, men det får vi ju själva lida för. Han är så stor och duktig nu och så gullig. Vi har varit hemma i Åse han och jag en vecka, och kom hit hem igen i går. Jag skulle plocka litet lingon, men det var nästan tji att hitta några. Jag har väl kanske 10 l. som jag håller på att koka nu. Men det räcker ju åt oss ett tag ändå. Det har inte varit så gott om lingon här. Vi hade så fint väder hela förra veckan, det var riktig sommar, men i dag regnar det och är bara kyligt. Vi måste väl sätta in fönstren när som helst nu. Har hållit på och städat nästan hela dagen, det blir så dammigt och styggt när man är borta ett tag.
Knut har varit ensam under tiden och lagat sin mat själv, och då blir det ju litet si och så, men han är duktig i alla fall.
Han spelade (dragspel) på hotellet här i lördagsnatt, handbollsflickorna med kavaljerer hade surströmmingsskiva. Och på söndagkväll som kommer skall han spela på ett bröllop i Östbergsgården, Frösön, bruden är härifrån Krokom, så det är vigsel i Rödöns kyrka, och då vill dom att Knut ska ha med sig magnefon och spela in vigseln där. Då måste han ju vara framme vid altaret och tussa på. Men jag vet inte om det blir, det är ju begravning på Tore också och då skulle vi ju nästan ha farit upp dit förstås. Knut menar kanske att dom vill ha honom till att bära, men vi har ju inte hört något från dem. Tänk, att han fick dö Tore, ja, det var nog det bästa för honom.
Det är ett polio-fall här i Krokom också, men jag har inte hört något mer. Annars så är det nåt fall litet här och där. Vi måste koka vattnet, men för det mesta tar vi ur brunnen, för det finns en sån också. Det andra kommer från Storsjön, som du kanske vet. Nej, jag får nog lov att sluta nu, det blir slarvigt det här men hoppas det går att läsa. Du kan väl skriva nån gång när Du har lust! Må så gott och de käraste hälsningar från oss alla tre!
Ruth”
